I söndags
upplevde vi första rovdjursattacken på hönsen.

Medan
köksassistenten brummade högljudd i köket och jag höll på att baka vårt dagliga
bröd hörde jag hönsen låta på gårdsplanen – vilket i sig inte är ovanlig, så
det var inget jag funderade jättemycket över. Men när jag några minuter senare
slet mig från köket och brödbakningen och tittade ut ur fönstret från barnens
rum såg jag till min fasa en massa fjädrar ligga i en hög på baksidan av
hönshuset.

Jag
sprang ut och hörde någon flaxa till i hönshuset. Men när jag kom fram flaxade
denna någon med ett brak rakt igenom ena fönstret innan jag ens hann se vad det
var. Sedan sprang jag bort till högen av fjädrar och hittade hönan Joline och
hennes små kycklingar (se eventuellt inlägget: Andra omgången kycklingar 2014)
inne i vildhallonsnåret bakom ladan.

Hon
kacklade till när hon såg mig och verkade omedelbart ok, så jag var övertygad
om att förövaren hade tagit en annan höna. Jag sprang därför in och hämtade
4-åriga dottern och hon kom med ut för att hjälpa till med att leta upp de
andra hönsen.

De 4
månader gamla kycklingarna hittade vi i ett buskage på andra sidan gårdsplanen
och nära dem satt ledartuppen och såg helt förvirrad ut. Men vi hittade inte de
2 andra vuxna hönorna. Vi letade i hela trädgården och ropade på dem, men fann
dem ingenstans.

Till
slut när jag skulle kolla till kattungarna upptäckte dottern plötsligt de 2
hönorna längst inne i ladan, där de tydligen hade gömt sig. Alla levde alltså,
men var kom alla fjädrarna ifrån då?

Jo,
när väl Joline (mammahönan) vågade sig ut ur hallonsnåret med de drygt 3 veckor
gamla kycklingarna visade det sig att det var hon som (ensam?) hade varit i
närkamp med ”någon” och hade i kampen förlorad hälften av sina stjärtfjädrar
(det är svårt att se på bilden, men här är Joline med en halv stjärt):

Och
även om hon säkert var ganska chokerad och hade ont, var hon jätteduktig och
skötte sina kycklingar som om inget hade hänt.

Efter
att chocken hade lagt sig för mig, och efter att ha inspekterad att inget
alvarligt hade händ Joline, var det dags att rensa bort alla glasbitar och
sätta upp en bräda framför det trasiga fönstret i hönshuset.

Sedan gjorde
jag en liten belöning till Joline och kycklingarna i form av havregryn i
yoghurt. Jag upptäckte nu att den minsta kycklingen verkade hängig och haltade.
Den har hela tiden varit liten, men var nu bara hälften så stor som de andra
och slackade efter, vilket skapade en onödig fara för hela flocken, då Joline
var tvungen att springa tillbaka och hämta upp den hela tiden.

Efter
att ha observerad kycklingen i 2 dagar där den bara blev sämre och sämre
bestämde jag mig för att ta bort den. Kycklingens allmäntillstånd hade inte
omedelbart en koppling rovdjursattacken, utan den togs bort då den verkade sjuk
och hade dessutom en kass fot. Extra tråkigt eftersom den hade blivit sonens
favorit, men jag vill inte riskera resten av flocken för en hängig kyckling,
som dessutom har svårt att gå. Därtill vill jag inte föra vidare eventuella
dåliga gener till framtidiga kycklingar genom att ha kvar en så svag individ i
flocken.

Rovdjursattacken
har dock gjort oss uppmärksamma på ett bekymmer i hönsflocken: Ledartuppen! Vi
har tidigare observerad att ledartuppen har en tendens att fly undan om det
uppstår problem istället för att skydda sina hönor, men såhär illa viste jag
inte att det var! Jag hoppas därför verkligen att tuppkycklingarna som vi
kommer behålla i flocken visar sig vara modigare och vågar stå upp för hönorna
framöver istället för att smita! Samtidigt är jag väldigt imponerad över att
Joline förmådde att rädda inte bara sig själv utan sina kycklingar också – och
tillsynes helt ensam – tur att tjejerna klarar problemen själva!

Första
rovdjursattacken är nu avklarat utan byten – fast jag är också medveten om att
det knappast kommer att gå såhär bra nästa gång… Men den faran får man leva med
när man har frigående höns. Och än så länge tar jag gärna den risken när jag
samtidigt ser hur bra de mår av att få gå helt fritt!