De som
brukar följa min blogg har kanske märkt att det har varit torka här ganska
länge nu. Jag har helt enkelt inte verken hunnit eller orkat med bloggen senaste
tiden. Årets invasion av spanska skogssnigeln (mördarsnigeln) höll nämligen på
att knäcka mig någon gång mitt i sommarn. Jag jagade sniglar så mycket jag
kunde och tänkte på sniglar nästan dygnet runt. Jag såg sniglarnas ränder på
näthinnan när jag stängde ögonen, ja jag drömde till och med om sniglar…

Och
sniglarna har verkligen tagit för sig! De har ätit upp 100 % av kålen, 95 % av
bönorna, 75 % av betorna, 50 % av solrosorna. Dessutom har de gett sig kraftigt
på potatisen (båda blasten och knölarna) – men exakt hur mycket som har gått
förlorad vet jag inte förrän jag skördar klart senare på hösten (här
en hink med runt 400 mördarsniglar):

Jag
har jagat sniglarna varje dag under snart 3 månaders tid (med enstaka
undantag). Och ett tag höll jag på att kasta in handduken. Då tog jag några dagars
paus. Och när jag blev arg istället för uppgiven bestämde jag mig för att
fokusera på hur mycket bättre det kan bli nästa år om jag tar upp kampen
istället för att ge upp.

Jag
läste på om mördarsniglarna och lärde mig bland annat:

* de är
nattaktiva

* de
lever i ungefär ett år

* var och
en kan lägga upp till 400 ägg

* de
övervintrar som levande individer (inte ägg)

* de kan
gräva ner sig upp till 20 cm under marken (det är så de övervintrar)

För
mig har det fungerat bäst att jaga dem tidigt på morgonen. Mitt i sommarn var
det klockan 4:00 – men nu (augusti/ september) är det närmare runt klockan 6:00
(skönt med sovmorgon ;-). Efter regnet är också oftast ett bra tillfälle.

I
början samlade jag in alla och gav dem till hönsen, ankorna eller grisarna (som
ÄLSKAR dem – klicka här och se klippet på grisarna som käkar mördarsniglar):

Men
för att spara in tid har jag börjat klippa dem i tu. Jag vet att det finns båda
gifter, järnfosfat och biologiska bekämpningsmedel, men så långt vill jag
fortfarande inte gå i kampen mot sniglarna.

Min
övertygelse är att gifter inte hör hemma på vår jord överhuvudtaget – och de
andra sakerna vågar jag inte använda mig av, då de drabbar alla sniglar – inte
bara mördarsniglarna. Och om vi börjar utrota alla svenska snigelarter är jag
övertygad om att vi kommer drabba väldigt mycket mera än bara sniglarna. För
vad händer då med de djuren som lever av eller med de inhemska arterna? Hur
drabbar det djur som igelkotten eller jordlöparen om antalet vanliga svenska
sniglar går ner?

Och
även om jag sannolikt aldrig slipper mördarsniglarna är jag säker på att mitt
jobb nu i sommar har gjort skillnad. Faktiskt vill jag påstå att jag med mitt
jagande har sluppit runt 3,6 miljoner nya mördarsniglar.

Uträkningen
(som till och med är lågt satt) ser ut såhär:

300
sniglar om dagen i 60 dagar som var och en kan få 200 avkommor =

300 x
60 x 200 = 3 600 000

Här är
en liten förklaring till siffrorna: 300 sniglar är ett ungefärligt snitt på hur
många jag har tagit om dagen. Trots att jag har jagat sniglarna i nästan 3
månader räknar jag bara in tiden som 60 dagar så jag inte tar med de (enstaka)
lediga dagarna. Och även om varje snigel kan lägga upp till 400 ägg under sin
livstid räknar jag bara på att jag slipper 200 (alltså hälften) av den fångade
snigelns avkommer, då jag anser att jag i snitt klipper sniglarna ungefär mitt
i deras livscykel (och
därmed ungefärligen mitt i deras äggläggande period i livet).

Så
trots odlingsåret har varit en enorm utmaning delvist på grund av
snigelinvasionen och jag därför inte har hunnit med så mycket annat än
att jaga dem, måste jag ändå klappa mig själv på axeln för att förhoppningsvis slippa ytterligare 3,6 miljoner
flera sniglar i min köksträdgård!