Genevad Nygårds blogg

I
söndags åt vi för första gången en av våra egna frigående Hedemora-kycklingar –
närmare bestämt en av de tupparna som kläcktes i maj i år.

Lördag
slaktade jag nämligen 3 tuppar från denna kullen. Senaste tiden har hönsflocken
varit präglat av en ökat obalans genom att de hormonstinta tonårstupparna var
efter hönorna HELA tiden. De bogstavligen taget våldtog dem flera gånger om
dagen. Jag tror också att trycket från tupparna var med att bidra till att
unghönorna började sova i ett träd utomhus (se inlägget: 3 hönor tagna). Efter
rovdjursattacken bestod unghönsgruppen av 4 tuppar och 4 hönor och det var
därför dags att ta bort några av tupparna! Jag varnar för bilder på slakten och
döda tuppar nedan.

Innan slakten
av de egna tupparna deltog jag i en slaktkurs anordnat av Svenska
Lanthönsklubben (SLK). Här lärde vi oss slakta höns och ankor med både yxa och
kniv. Sedan skållade vi dem, plockade dem och tog ut inälvorna (nedan en bild
på plockningen):

Allt
som allt en jättebra och matnyttig kurs!

Såhär
gick slakten för sig hos oss:

1: På
kvällen innan slakten, när hönsen hade gått och lagt sig för natten, satte jag
försiktigt in tupparna som skulle slaktas i en låda:

2: Tidigt
på morgonen, medan det fortfarande var mörkt ute bedövade jag tupparna genom
att slå dem hårt i bakhuvudet (en i taget såklart). Eftersom jag inte är yxvan
och sannolikt skulle skada både tupparna och mig själv med yxan skar jag därefter
huvudpulsådrorna i halsen över med en kniv och lät dem blöda ut ned i en hink.

3:
Härefter skållade jag tupparna i 55-65 grader varmt vatten:

och
plockade av fjädrarna:

4: När
kroppen var torr sveds fjunen av med en gasbrännare.

5:
Huvud, hals och fötter avlägsnas och inälvorna togs ur. Av dessa sparas kam,
hals, fötter, hjärta, muskelmage och lever för oss:

–
medan resten gavs till katterna.

6: Slaktkropparna
tvättades av och förvarades i kylen till nästa dag, där den antingen tillagades
eller frystes in.

Plockade
och uttagna vägde de drygt 6 månader gamla Hedemora-tupparna ungefär 1200 gram.

Och
hur var det då att slakta och äta en egen, garanterat ekologiskt och helt
frigående tupp?

Med
risk för att låta kallhjärtat var slakten i sig inte jättesvår. Detta beror nog
delvist på att jag redan från det att vi skaffade höns har haft som mål att
skulle slakta och äta vissa av dem. Dessutom hade vi, sedan länge, bestämt
vilken av de unga tupparna vi ville ha kvar – och jag hade därför också i
hantering av tupparna tanke på att vissa av dem en dag skulle slaktas.

Det
pirriga var att ville ha det överstökat så snabbt och smärtfritt för tupparna som
möjligt. Och liiite läskigt var det att tänka på att jag bogstavligen stod med
deras liv i händerna. Ett plåster på såret var att veta att våra tuppar har
haft VÄLDIGT mycket bättre än industrihönsen som blir till den kyckling som går
att köpa i kyldisken i snabbköpet. Våra har ruvats fram på naturligt sätt, levt
med och skyddats av en jättebra mammahöna, varit helt frigående på vår stora
gård och de hann till och med bli sexuellt aktiva. Dessutom har de bara har
ätit insekter de själva har hittat, rester från vårt (ekologiska) kök samt
ekologiskt säd.

Om det
sista (att vi vet hur de har haft det och vad de har ätit) spelade in i smaken
är sannolikt – för den egna tuppen var hur god som helst!!! Jag stekte den i
ugnen ihop med ugnsstekta klyftpotatisar och rotfrukter – av egen skörd,
såklart! Därmed var hela måltiden gjort av råvaror från vår egen gård – kul!
Köttet var lite kompaktare – nästan matigare – än de industrikycklingar som går
att köpa i butikerna, och gav en större mättnad och låren var mörka i köttet –
nästan som villkött.

Av de
övriga sparade delarna från tupparna fryste jag in deras hjärtan och levern,
medan jag kokade buljong på halsar och fötter samt ska testa att steka kammarna
och göra en gryta på muskelmagarna. För jag vill såklart ta tillvara på så
mycket som möjligt från dessa präktiga djur!

Vi har
ätit enbart egna grönsaker sedan juni i år och nu har vi alltså kommit ett steg
närmare att också bli självförsörjande med kött – underbart!

Ännu
ett lugnt och rehabiliterande pill-arbete (se inlägget: Världens finaste
mjölmajs) efter blodproppen (se inlägget: När kroppen säger STOPP!) har varit
att skörda en massa frön att ha till utsäde nästa år.

Genom
att bli (delvist) självförsörjande med vårt eget utsäde, sparar vi inte bara pengar,
vi vet dessutom exakt hur grönsakerna har odlats, vi får inte in okända
sjukdomar i odlingarna och fram för allt är vi 100 procent säkra på att fröna
inte är betade. Ibland betas fröna nämligen med gifter för att undvika att de
ska mögla i jorden när de planteras. Men behandlingen (gifterna) är VÄLDIGT
dålig för både fåglar och insekter. Jag såg exempelvis en film om hur många bin
dricker daggen som samlas på de späda majsplantorna och därmed blir förgiftade
om majsfröna är betade – INTE bra!!! Så när jag köper frön ser jag alltid till
att köpa obetade!

När
man tar frön till eget utsäde kan det vara bra att ha koll på moderplantans
genetik. Detta låter mer krångligt än det är, och handlar mest om att det är
bäst att ta frön från plantor som inte är hybrider. Inom växtvärlden kallar man
dessa för F1-hybrider. Hybriderna tas fram för att få väldigt specifika
egenskaper – fast om man sedan sår frön från dessa (exempelvis en köpt tomat
från supermarknaden), kommer man aldrig få samma frukt/ grönsak som man tog
fröna från.

Vissa
fröfirmor är väldigt bra på att skriva om fröna är hybrider och om det står ett
F1 på fröpåsen då är det en hybrid. När man väljer frön som inte är hybrider,
kan man sedan samla egna frön från grönsakerna man har odlat och veta exakt vad
man får nästa år också.

Dessutom
ska man tänka på att ta frön från mogna och friska grönsaker. Då har fröna
utvecklats bra och man för inte över sjukdomar till kommande plantor.

De
flesta av fröna skördas enkelt, torkas och förvaras sedan mörkt, torrt och
svalt till nästa vår.

Denna
enorma sommarsquash (Cocozelle) på drygt 3,6 kg.:

gav exempelvis
mer än 200 väldigt fina frön:

Utöver
squashen har jag än så länge skördat paprikafrön (Ferenc Tender), chili (flera
sorter), majs (Painted Mountain), en annan sommarsquash (Tondo chiaro di Nizza),
Nakenfröpumpa (Retzer Gold), solros (Tiger Eye), buskkrasse (Kaleidoscope) och
massor av ringblomma. Jag har också låtit några rödbetor, palsternacka och
salladshuvuden gå i blom, så nu inväntar jag att fröna från dessa blir klara
för skörd.

Dessutom
är en rad tomatfrön på gång, fast i år testar jag ett annorlunda sätt att
skörda fröna på. Tomatfröna har ju en liten hinna runt fröet som kan verka
grohämmande. Därför har jag i år skördat fröna ned i märkta glasburkar som
fyllds med vatten:

Efter
ungefär 5 dagar har hinnan runt fröna löst upp sig och det har bildats ett lager
med mögel i översta skiktet. Detta lager kan nu slängas, fröna sköljas och läggas
sedan på tork. När de har torkats förvaras de som mina andra frön: mörkt, torrt
och svalt i papperspåsar med årtal och sortnamn på.

Slutligen
kommer jag spara alla gröna potatisar som inte går att äta, men som fungerar
utmärkt som utsädespotatisar. Också jordärtskocka ska sparas så jag kan sätta
fler nästa år.

Liiite
konstigt är det dock hur man såhär på hösten – efter en VÄLDIGT lång och intensiv
säsong – nästan längtar efter våren, så man kan börja så igen…

I juni
skördade jag nässlor som vintergrönt till hönsen (se eventuellt inlägget:
Första skörden av vintergrönt till hönsen i hus) – fast nu är det dags att
börja skörda olika växters näringsrika frön också.

I ett
tidigare inlägg lovsjöng jag svinmållan (Chenopodium album) som vi har ätit
hela sommarn som sallad och stekt upp som spenat (se inlägget: Svinmållan äter
vi upp!). Och utöver bladen kan de protein- och vitaminrika fröna användas som
foder till båda oss och djuren. Även om vi har skördat flitigt av detta
”ogräset” på åkern finns det en del kvar som nu står med fina fröställningar:

För
att torka fröna klippte jag av mållan och ställde den uppochned i papperspåsar:

Dessa
förvaras på vår mörka och varma vind (som nässlorna jag skördade tidigare).
Några gångar i veckan går jag dit och skakar lite försiktigt om växterna så fröna
ramlar av ned i påsen.

Det är
också dags hos oss att börja skörda grobladets (Plantago major) långa
fröställningar. Dessa kan också ges till hönsen, fast jag tror jag ska testa
att använda lite som psyllium (det är nämligen av frön från grobladssläktet man
skapar denna produkt) – vilket jag använder mycket i min bakning då jag inte
tål gluten.

Här
klippte jag bara av fröstänglarna och förvarar dem i en papperspåse på vinden
ihop med mållan.

Också
nässlorna (Urtica dioica) – som har används flittigt under säsongen till både mat till oss och till nässelvatten (se recept på hemsidan) – börjar tyngas ned av sina nyttiga fröställningar,
varför jag såklart såg till att skörda nässlor på samma sätt som mållan.

När
fröna har torkats helt kommer jag förvara dem tort och svalt så att de har kvar
så mycket av sina vitaminer och mineraler som möjligt tills de ska användas i
vinter. Stora frågan då blir hur mycket som blir över till hönsen när jag väl
har börjat använda de olika fröna när jag bakar mina glutenfria bröd eller
rostar dem och har dem i müslin… – fast lite får jag se till att de får – de
behöver ju också få i sig godheterna från högsommarn!

Samma
dag som jag hade bestämt mig att göra nässelvatten (typ en av de bästa
gödselsorterna man kan göra själv) upptäckte vi att det i gödselrännorna i
gamla svinstallet finns en underbar och väldigt välbrunnen 15 år gammal gödsel
från grisarna som gick där en gång i tiden. Och gissa om jag jublade???

Det
var i samband med min pappas renovering av den blivande gårdsbutiken att han
upptäckte gödseln.

Det överste
skiktet var en torr massa som verkar ha fungerat som lock för under detta finns
minst 20 cm väldigt fin och fortfarande fuktig mulliknande gödsel.

Gödseln
kommer jag använda i både drivbänkarna (till tomaterna och gurkorna) och ute på
åkern.

Fast
jag gör även nässelvatten – som i princip bara består av nässlor och vatten (se
receptet på hemsidan). Detta kan jag vattna med inomhus.

Nässelvattnet
luktar ganska illa, så jag har det i en tunna med lock bredvid komposten. Men
det är en väldigt bra och lättlagat gödsel! Dock är det viktigt att späda ut
den med vatten (ungefär 1 del nässelvatten – 9 delar vatten) så att den inte
blir för starkt.

Med
tanke på alla bra recept som kan göras på nässlor (se exempelvis Nässelsås och
Nässelsoppa på hemsidan) kan det kännas lite fel att slösa med dem genom att
göra gödsel. Men vi har gott om nässlor på vår gamla gård och på det här sättet
bidrar de till att vi får fina grönsaker att äta i sommar.

Att till och med bli självförsörjande med jäst… = UNDERBART!

I julklapp fick jag boken Nytt bröd – baka gott utan gluten av J. Frej & M. Blohm (tack Anders & Marianne!). Och när jag i denna hittade ett recept på vildjäst var jag såklart tvungen att testa!

Nedan ser ni resultatet:

… och ja, det ska bubbla och skumma – det är så att man ser att den är klar.

Såhär gör man:

1. Blanda ungefär 100 g. torkade aprikoser + 50 g. honung + 25 g. socker + 250 g. ljummet vatten i en ren glasburk med lock.

2. Skaka burken varje morgon och kväll i ungefär 5 dagar, och se till att lossna på locket efter du har skakat.

3. När det bubblar lätt i burken och det har bildats ett vitt skum om aprikoserna är den klar.

4. Sila bort aprikoserna och BAKA! Eller spara jästen (alltså vätskan utan aprikoserna) i upp till 2 månader i kylskåpet. Om du ska baka med vildjäst från kylskåpet är det bra att ställa den varmt några timmar så att jästkulturen vaknar till liv igen.

Av jästen bakade jag ett underbart glutenfrit levainbröd (receptet finns i Nytt bröd…), som enligt min kära make “…smakade som vanligt surdegsbröd…” (vilket är ett positivt betyg på glutenfritt bröd!) – MUMS!

Uppdatering 16 februari 2015:
Då jag ju eftersträver att bli så självhushållande som möjligt har jag experimenterat med vildjästen lite och gör nu en med egna äpplen och bara honung (inget socker). Receptet på denna ligger nu på hemsidan, liksom det glutenfria Levainbrödet jag brukar baka med denna jäst.

Söndag 12 januari kom frosten till Genevad Nygård, men precis innan hann jag göra klart en isolerad kompost till vårt köksavfall.

Med den kan vi kompostera all organisk köksavfall utan att attrahera råttorna. Och i och med att den är isolerad kan komposteringsprocessen pågå under hela vintern utan att komposten fryser.

Jag övervägde först att köpa en kompostbehållare, men min kära bror tyckte (helt riktigt) att det inte var självförsörjande att “bara” köpa en behållare. Därför bestämde jag mig för att bygga en av all den “bond-skrot” som det ändå ligger så mycket av runt omkring på gården.

Såhär byggdes komposten:

1. jag grävde bort ungefär 20 cm jord.

2. i hålet la jag en bit takplåt där jag hade borrad små hål som maskarna kan komma upp igenom (dock inte så stora att råttorna kommer igenom).

3. Sedan var det bara att mura upp väggarna med betongstenar.

4. Hela insidan av komposten isolerades med 10 cm tjock frigolit.

5. Som tak använde jag igen gammal takplåt och

6. som dörr har jag en gammal lucka från grisstallet.

Alla material fanns på gården förutom murbruket jag använde till att mura upp väggarna med.

Nu återstår det bara att se om den är tillräckligt bra isolerad så att maskarna kan göra sitt jobb ordentligt!

…men vist är det kul att ha gjort en egen kompost!