Genevad Nygårds blogg

De som
följer mig på Facebook eller Instagram vet om att vi fick kycklingar förra
veckan.

En av
unghörnorna som kläcktes fram förra året – Maräng, började visa tecken på att
bli sur redan i februari. Hon burrade upp sig, ville inte låta tuppen para sig
och verkade mer än vanligt intresserad av äggen i redena. Och i början på mars,
när hon bara var 9 månader gammal la hon sig att ruva på 11 ägg.

Och
efter 3 veckor såg jag tisdag kväll (24 mars) den första kycklingen under
Maräng.

Nästa dag
kläcktes 9 ägg till. Det blev därmed 10 kycklingar på 11 ägg – väldigt duktigt
av unghönan!

Men
när jag skulle kolla till kycklingarna på morgonen 27 mars hittade jag 3 döda
kycklingar. En mardröm för envar djurägare.

2 låg
utanför hönan, medan en fortfarande låg under henne och var varm. Den hade
därför inte fryst ihjäl – men varför hade de dött då?

På de
döda kycklingarna såg jag några små kryp, men såg inget annat fel på dem. Det
tyder därför på att de hade drabbats av ohyra som druckit upp deras pyttelilla
mängd blod.

Hönan
och kycklingarna evakuerades därför och fick flytta in i det svalaste rummet i
bostadshuset att ta igen sig. Och sedan stod det på storstädning av hönshuset i
flera dagar.

Hönan
och de 7 kycklingarna har flyttat ut i hönshuset igen och alla mår bra.
Kycklingarna som är kvar är jättegulliga! Det finns 3 gula, en mörkgul med svarta
fläckar, 1 grå och 2 bruna (och helt omöjliga att fota samtidigt allihop!):

Efter
de 3 döda kycklingarna har jag dock ett extra öga på hönsen framöver!

Men
det är helt underbart att ha egna riktiga påskkycklingar i år!!!

Glad påsk allihop!

Eftersom
fall av fågelinfluensa (H5N8) har påträffats i Holland, Storbritannien och
Tyskland höjde Jordbruksverket tisdag skyddsnivån för de svenska
fjäderfäbesättningarna, och kräver att ALLA fjäderfä ska hållas inomhus eller
inhägnade. Även mina, annars HELT frigående, Hedemorahöns och de gula ankorna.

Och
även om det inte känns kul alls var det inget problem att stänga in ankorna, då
deras nattboning redan är en helt stängd bur med badkar och allt (se inlägget:
Ankornas ankomst).

För
att de dock inte ska få det för mörkt i ladan är porten öppen hela dagen.

Fast
med hönsen kändes det värre, då deras hönshus var ganska mörkt efter en rovfågel
gick igenom ena fönstret och det därför fanns en bräda fram för detta
fönster (se inlägget: Första rovdjursattacken).

För
att ge dem mer ljus försökte jag därför att byta ut det trasiga fönstret med
ett annat fönster i ladan – fast fönsterna gick såklart inte alls att bara byta
ut sådär. De passade nämligen bara där de satt från början och gick inte att
stänga på sina nya platser alls.

Jag
fick därför sätta tillbaka fönsterna på sina platser och hitta en annan
lösning.

Jag
bestämde att istället göra en läm till öppningen i gallerdörren (se inlägget:
Gallerdörr till hönsens hus) som gör att inga fåglar kan ta sig in och hönsen
inte kan ta sig ut.

På så
sätt kan jag ha porten till hönshuset öppen hela dagarna, fast ha stängd
gallerdörren, och därmed ge hönsen ljus hela dagarna.

Det
känns verkligen inte kul alls att stänga in djuren! Men för att hönsen inte ska
ha för tråkigt hela dagarna inomhus ger jag dem halva äpplen, hela majskolvar
samt torkade nässlor och svinmålla som de kan sysselsätta sig med under
instängningstiden. Samtidigt håller vi alla tummar för att inga svenska besättningar
drabbas och att Jordbruksverket kan sänka skyddsnivån snart så hönsen och
ankorna kan komma ut i friheten och jag igen kan ha sällskap av mina underbara,
sociala insekt- och snigelätare! Här en
bild på några av årets unghöns med mig ute på åkern för några veckor sedan:

Då
hände det! Tidigt, tidigt i morse togs 3 av de unga hönorna som kläcktes i maj av
ett okänt rovdjur. Dessa 3 hönor har sovit utomhus i en björk på gårdsplanen på
nätterna utan problem i ungefär 1 månad. Jag har sett dem sitta i björken och
har dessutom sett dem gå runt själva tidigt innan jag släppte ut de andra
hönsen. Men i morse fanns de ingenstans – istället såg jag en hög med fjädrar
längst bort på gårdsplanen bland alla regnvåta höstlöv – med andra ord väldigt mycket
déjà-vu från Första rovdjursattacken!

Framme
på plats såg jag att flera av fjädrarna var blodiga (kanske svårt att se på bilden):

Det
låg också en del fjädrar under björken:

Det
tyder därmed på att det var ett trädklättrande mårddjur eller kanske till och
med den räven som har rapporterats ganska nära våran gård.

Men
som sagt ingen syn av unghönorna någonstans. Och typiskt nog hörde två av de
försvunna hönorna till favoriterna; sonens vita unghöna Maja, och min krämfärgade
Iris.

Jag
har varit väl medveten om risken med att ha frigående höns, men det känns
väldigt trist att förlora dessa fina unghöns ändå!

Samtidigt
var det tur att de andra hönsen och ankorna var instängda i sina respektive
hus! Så nu har vi ett extra öga på djuren, och framöver får jag försöka schasa
in eventuella utomhushöns i hönshuset på kvällarna!

I söndags
upplevde vi första rovdjursattacken på hönsen.

Medan
köksassistenten brummade högljudd i köket och jag höll på att baka vårt dagliga
bröd hörde jag hönsen låta på gårdsplanen – vilket i sig inte är ovanlig, så
det var inget jag funderade jättemycket över. Men när jag några minuter senare
slet mig från köket och brödbakningen och tittade ut ur fönstret från barnens
rum såg jag till min fasa en massa fjädrar ligga i en hög på baksidan av
hönshuset.

Jag
sprang ut och hörde någon flaxa till i hönshuset. Men när jag kom fram flaxade
denna någon med ett brak rakt igenom ena fönstret innan jag ens hann se vad det
var. Sedan sprang jag bort till högen av fjädrar och hittade hönan Joline och
hennes små kycklingar (se eventuellt inlägget: Andra omgången kycklingar 2014)
inne i vildhallonsnåret bakom ladan.

Hon
kacklade till när hon såg mig och verkade omedelbart ok, så jag var övertygad
om att förövaren hade tagit en annan höna. Jag sprang därför in och hämtade
4-åriga dottern och hon kom med ut för att hjälpa till med att leta upp de
andra hönsen.

De 4
månader gamla kycklingarna hittade vi i ett buskage på andra sidan gårdsplanen
och nära dem satt ledartuppen och såg helt förvirrad ut. Men vi hittade inte de
2 andra vuxna hönorna. Vi letade i hela trädgården och ropade på dem, men fann
dem ingenstans.

Till
slut när jag skulle kolla till kattungarna upptäckte dottern plötsligt de 2
hönorna längst inne i ladan, där de tydligen hade gömt sig. Alla levde alltså,
men var kom alla fjädrarna ifrån då?

Jo,
när väl Joline (mammahönan) vågade sig ut ur hallonsnåret med de drygt 3 veckor
gamla kycklingarna visade det sig att det var hon som (ensam?) hade varit i
närkamp med ”någon” och hade i kampen förlorad hälften av sina stjärtfjädrar
(det är svårt att se på bilden, men här är Joline med en halv stjärt):

Och
även om hon säkert var ganska chokerad och hade ont, var hon jätteduktig och
skötte sina kycklingar som om inget hade hänt.

Efter
att chocken hade lagt sig för mig, och efter att ha inspekterad att inget
alvarligt hade händ Joline, var det dags att rensa bort alla glasbitar och
sätta upp en bräda framför det trasiga fönstret i hönshuset.

Sedan gjorde
jag en liten belöning till Joline och kycklingarna i form av havregryn i
yoghurt. Jag upptäckte nu att den minsta kycklingen verkade hängig och haltade.
Den har hela tiden varit liten, men var nu bara hälften så stor som de andra
och slackade efter, vilket skapade en onödig fara för hela flocken, då Joline
var tvungen att springa tillbaka och hämta upp den hela tiden.

Efter
att ha observerad kycklingen i 2 dagar där den bara blev sämre och sämre
bestämde jag mig för att ta bort den. Kycklingens allmäntillstånd hade inte
omedelbart en koppling rovdjursattacken, utan den togs bort då den verkade sjuk
och hade dessutom en kass fot. Extra tråkigt eftersom den hade blivit sonens
favorit, men jag vill inte riskera resten av flocken för en hängig kyckling,
som dessutom har svårt att gå. Därtill vill jag inte föra vidare eventuella
dåliga gener till framtidiga kycklingar genom att ha kvar en så svag individ i
flocken.

Rovdjursattacken
har dock gjort oss uppmärksamma på ett bekymmer i hönsflocken: Ledartuppen! Vi
har tidigare observerad att ledartuppen har en tendens att fly undan om det
uppstår problem istället för att skydda sina hönor, men såhär illa viste jag
inte att det var! Jag hoppas därför verkligen att tuppkycklingarna som vi
kommer behålla i flocken visar sig vara modigare och vågar stå upp för hönorna
framöver istället för att smita! Samtidigt är jag väldigt imponerad över att
Joline förmådde att rädda inte bara sig själv utan sina kycklingar också – och
tillsynes helt ensam – tur att tjejerna klarar problemen själva!

Första
rovdjursattacken är nu avklarat utan byten – fast jag är också medveten om att
det knappast kommer att gå såhär bra nästa gång… Men den faran får man leva med
när man har frigående höns. Och än så länge tar jag gärna den risken när jag
samtidigt ser hur bra de mår av att få gå helt fritt!

Dotterns
fina fläckiga Hedemorahöna (Joline – uppkallad efter bästa dagiskompisen på
gamla dagiset) valde att lägga sig och ruva på 11 ägg för 3 veckor sedan. Och av
våra 3 vuxna hönor var hon inte den jag hade chansat på skulle börja ruva, då hon
tills hon blev sur var VÄLDIGT kuvad och trofast följde tuppens minsta steg. Här
en bild på henne i redet:

Men
sur blev hon – och här pratar vi verkligen sur – när hon då och då lämnade
redet för att äta lite, burrade hon upp sig som en liten boll och med små
hetsiga ljud jagade hon bort ALLT som råkade finnas i vägen. Och kycklingarna
från första kullen i april (läs eventuellt inlägget: Första kullen med
kycklingar!) har väldigt stor respekt för henne. Här myser de nu 4 månader
gamla kycklingarna under boken i trädgården:

Men
vägen fram till kycklingarna var lite krokig. Joline låg nämligen på ett rede
på en hylla 60 cm över marken. Och oroliga bonden (alltså jag) fick för mig att
jag efter 2 veckors ruvning skulle sätta upp en bräda framför hyllan så att
kycklingarna inte så lätt skulle ramla över kanten och inte kunna ta sig
tillbaka inunder mammans värma kropp – vilket skulle kunna innebära döden för
en liten nykläckt kyckling.

Så när
Joline hade lämnat redet för att äta satte jag upp den smala brädan. Men brädan
förvirrade Joline, som istället la sig på ett helt annat rede. Brädan fick
därför såklart tas bort igen och jag fick flera gånger visa tillbaka den
väldigt sura och hackande hönan till hennes ägg. Ibland ska vi människor helt
enkelt inte lägga oss i så mycket!

Ungefär
halvvägs genom ruvningen lyste jag dessutom äggen med en ficklampa och såg att
4 av dem inte hade utvecklats. Dessa togs bort så att de inte skulle ruttna och
spricka, och kvar var alltså 7 ägg.

Och av
äggen kläcktes 7 underbara duniga kycklingar fram: 1 ljusgul, en värmare gul
med svarta fläcker, en orange med svarta fläcker, 3 gråa och 1 brun.

Denna
gång slapp jag med andra ord att gå runt med ägg i behån 🙂 (se inlägget:
Första kullen med kycklingar!). Och medan Joline låg på de kläckande äggen satte
jag försiktigt och tyst upp brädan framför hyllan. Här har hon och kycklingarna
nu en egen liten privat vrå, där de får mat och vatten. Samtidigt ramlar inte
kycklingarna över kanten, men Joline kan ta sig ner om hon vill.

Och
jag måste erkänna att jag är en MYCKET stolt hönsägare, där 2 av mina 3 fina
vuxna Hedemorahönor nu har ruvat fram kycklingar. Enligt statistik från genbanken
har rasen en genomsnittlig ruvbenägenhet på 31 % – medan den alltså i min flock
än så länge är på 66 % (= 2 av 3 hönor). De 4 individer jag hämtade i februari
(se inlägget: Hönsens ankomst) har nu blivit till 22 individer, och jag väljer
att tolka det som att hönsen mår så bra här på Genevad Nygård att de gärna
utökar flocken – det är jättekul att vara bonde!

Mitt i
sommarn ligger vinterns brist på grönska låååångt bort, fast det gäller att börja
skörda för vintern redan nu när växterna fortfarande är fulla av alla vitaminer
och mineraler.

Vi har
börjat fylla frysen med saker för oss själva exempelvis svinmålla (recept på
Smörstekt svinmålla med vitlök finns på hemsidan) och brännässla (se recept på
Nässelsoppa och Nässelsås på hemsidan).

Men
det är också dags att tänka på hönsen. Enligt min hönsbibel (Höns, Ankor och
Gäss av Ronny Olsson) ifrågasatts i en gammal hönsbok om hönsen överhuvudtaget
klarar sig utan torkade nässlor på vintern.

Jag
slog därför av de stora nässlorna under ett av de gamla äppelträden i
trädgården med min lie:

Nässlorna
snörde jag ihop i 24 mindre knippen:

Innan
jag hade funderat klart på var jag skulle torka dem, hittade jag en självklar
plats på vinden av vårt nästan 150 år gamla prästgård. Här fanns nämligen redan
spikar på rad som bara väntade på att bli mitt nya torkställe. På vinden kommer
nässlorna torka snabbt i värmen under taket utan samtidigt att förlora lika
många vitaminer och mineraler som om de torkats i solen (ha
överseende med vår stökiga vind!!!):

Utöver
att ha vitamin- och mineralrika nässlor till hönsen på vintern kan vi dessutom
använda de torkade nässlorna i te, bröd och maträtter – mums! Och jag har redan
börjat fundera på vad mer jag kan torka på vår gamla vind – det kanske blir
kryddorna som står på tur härnäst? Exempelvis oreganon (längst fram på bilden) och citronmelissen (bakom oreganon) jag
fick på underbara Källdalens Trädgårdar när jag praktiserade där förra året:

Igår
kväll hördes små pip från under hönan som har legat på ägg de senaste 3
veckorna. Och i morse såg jag 5 små kycklingar sticka fram sina huvuden under
henne (fast på bilden nedan ser man bara 2):

Dock
så jag skatorna hoppa in igenom hålet i den fina gallerdörren jag gjorde i veckan
(se inlägget: Gallerdörr till hönsens hus) – varför jag hängde upp en tygbit
för att försvåra skatornas inkräktan. Saken är nämligen den att skatorna kan ta
både ägg och nykläckta kycklingar.

Men
för att säkra de nya kycklingarna ytterligare byggde jag (efter ett mycket bra
samtal med genbanksansvarig för Hedemorahönsen) en bur till hönan och
kycklingarna som de kan gå i närmsta dagarna.

Men när
hönan resta sig från redet såg jag att ett ägg (av 13) inte hade kläckts
och att ett hade hålslag men att kycklingen inte hade tagit sig ut än.

Jag
föste in hönan och de 11 kycklingarna i buren.

Ägget
som inte har hålslag lyste jag och såg att det inte hade utvecklat särskild
mycket, så det slängdes. Men från ägget med hålslag pipar det ganska mycket, så nu går jag
runt med ett ägg i behån och hoppas att kycklingen orkar ta sig ut inom närmsta
dygnet.

Detta medan maken tycker frun är ganska tokig som har pipande bröst…

Idag
byggde jag en gallerdörr till hönsens hus med en liten öppning där hönsen kan ta
sig in och ut.

Hönsen
på Genevad Nygård går ju helt fria och dörren ska hjälpa till med att minimera
problemet vi har haft med att vilda fåglar flyger in och äter hönsens mat. Och
de vilda fåglarna kan föra med sig sjukdomar. Dessutom har vi just nu en
väldigt platt höna som ligger på ägg:

Så
förhoppningsvis får vi kycklingar om ungefär en veckas tid. Därmed kommer
dörren också göra det svårare för exempelvis kråkfåglarna att ta sig in och ta
kycklingarna.

Dörren
togs emot med en viss skepsis, men accepterades sedan väldigt snabbt.

En ny
höna la sig till och med att ruva när dörren hade kommit upp – så hon kanske
känner sig tryggare redan? Kul om det blir ännu fler kycklingar!!!