Genevad Nygårds blogg

De som
brukar följa min blogg har kanske märkt att det har varit torka här ganska
länge nu. Jag har helt enkelt inte verken hunnit eller orkat med bloggen senaste
tiden. Årets invasion av spanska skogssnigeln (mördarsnigeln) höll nämligen på
att knäcka mig någon gång mitt i sommarn. Jag jagade sniglar så mycket jag
kunde och tänkte på sniglar nästan dygnet runt. Jag såg sniglarnas ränder på
näthinnan när jag stängde ögonen, ja jag drömde till och med om sniglar…

Och
sniglarna har verkligen tagit för sig! De har ätit upp 100 % av kålen, 95 % av
bönorna, 75 % av betorna, 50 % av solrosorna. Dessutom har de gett sig kraftigt
på potatisen (båda blasten och knölarna) – men exakt hur mycket som har gått
förlorad vet jag inte förrän jag skördar klart senare på hösten (här
en hink med runt 400 mördarsniglar):

Jag
har jagat sniglarna varje dag under snart 3 månaders tid (med enstaka
undantag). Och ett tag höll jag på att kasta in handduken. Då tog jag några dagars
paus. Och när jag blev arg istället för uppgiven bestämde jag mig för att
fokusera på hur mycket bättre det kan bli nästa år om jag tar upp kampen
istället för att ge upp.

Jag
läste på om mördarsniglarna och lärde mig bland annat:

* de är
nattaktiva

* de
lever i ungefär ett år

* var och
en kan lägga upp till 400 ägg

* de
övervintrar som levande individer (inte ägg)

* de kan
gräva ner sig upp till 20 cm under marken (det är så de övervintrar)

För
mig har det fungerat bäst att jaga dem tidigt på morgonen. Mitt i sommarn var
det klockan 4:00 – men nu (augusti/ september) är det närmare runt klockan 6:00
(skönt med sovmorgon ;-). Efter regnet är också oftast ett bra tillfälle.

I
början samlade jag in alla och gav dem till hönsen, ankorna eller grisarna (som
ÄLSKAR dem – klicka här och se klippet på grisarna som käkar mördarsniglar):

Men
för att spara in tid har jag börjat klippa dem i tu. Jag vet att det finns båda
gifter, järnfosfat och biologiska bekämpningsmedel, men så långt vill jag
fortfarande inte gå i kampen mot sniglarna.

Min
övertygelse är att gifter inte hör hemma på vår jord överhuvudtaget – och de
andra sakerna vågar jag inte använda mig av, då de drabbar alla sniglar – inte
bara mördarsniglarna. Och om vi börjar utrota alla svenska snigelarter är jag
övertygad om att vi kommer drabba väldigt mycket mera än bara sniglarna. För
vad händer då med de djuren som lever av eller med de inhemska arterna? Hur
drabbar det djur som igelkotten eller jordlöparen om antalet vanliga svenska
sniglar går ner?

Och
även om jag sannolikt aldrig slipper mördarsniglarna är jag säker på att mitt
jobb nu i sommar har gjort skillnad. Faktiskt vill jag påstå att jag med mitt
jagande har sluppit runt 3,6 miljoner nya mördarsniglar.

Uträkningen
(som till och med är lågt satt) ser ut såhär:

300
sniglar om dagen i 60 dagar som var och en kan få 200 avkommor =

300 x
60 x 200 = 3 600 000

Här är
en liten förklaring till siffrorna: 300 sniglar är ett ungefärligt snitt på hur
många jag har tagit om dagen. Trots att jag har jagat sniglarna i nästan 3
månader räknar jag bara in tiden som 60 dagar så jag inte tar med de (enstaka)
lediga dagarna. Och även om varje snigel kan lägga upp till 400 ägg under sin
livstid räknar jag bara på att jag slipper 200 (alltså hälften) av den fångade
snigelns avkommer, då jag anser att jag i snitt klipper sniglarna ungefär mitt
i deras livscykel (och
därmed ungefärligen mitt i deras äggläggande period i livet).

Så
trots odlingsåret har varit en enorm utmaning delvist på grund av
snigelinvasionen och jag därför inte har hunnit med så mycket annat än
att jaga dem, måste jag ändå klappa mig själv på axeln för att förhoppningsvis slippa ytterligare 3,6 miljoner
flera sniglar i min köksträdgård!

Från jag
var i radion för snart 2 veckor sedan (se inlägget: Radio P4 Halland) har jag så
smått börjat förkultivera vissa växter. Och att förgro är precis vad min första
kurs om 3 veckors tid ska handla om! En del av de växter vi tar för givet att
äta här i Norden, behöver en väldigt lång säsong på sig innan vi kan skörda
dem. Så det är faktiskt dags redan nu!

När
jag tar fram fröna fylls jag av förväntan och entusiasm över vad som kanske
kommer. De små växterna som förhoppningsvis kommer att förse oss med underbara
grönsaker – igen! Och så kul det är när det väl börjar växa – visst är naturen
underbar!

Här
ser ni aubergin av sorten ”Diamond” på gång:

Förgångna
veckan hade vi till och med så varmt i solen fram för bostadshuset att jag i en
upprymd känsla av vår petade ner både spenat och sallad i två av drivbänkarna.
Här stod det tomater förra året, och då jag inte hade hunnit gräva bort jorden
var den kvar. På drivbänken la jag glasrutor:

Det
har dock varit ganska kallt och blåsigt sedan dess, så om och när vi kan skörda
någonting i dessa kallbänkar är ganska ovisst…

Men
visst är det kul att få börja säsongen redan i februari!

Imorgon
bär det av till radion igen där jag kommer att prata mer om förkultivering.
Lyssna gärna med på Carlsson & Co i radio P4 Halland mellan klockan 11 och
12. Vi hörs!

I
mellandagarna fick vi hård frost här i södra Halland:

Och
även om det inte alls kan jämföras med vintertemperaturerna längre norrut var
det VÄLDIGT kallt att plötsligt ha -15 grader ute och bara 14 grader inne i vår
gamla prästgård!

Men
innan de hårda frostnätterna såg jag till att ta in de av uteväxterna som är
känsliga för så hård frost. Då de flesta skulle ha de för torrt och varmt inne
i bostadshuset förvaras de istället i vårt kalla pumprum, där en frostvakt
säkrar att temperaturen är på plus.

Här står
nu rosmarin, vinrankor och de ramslök jag, tack vara Facebook, fick i byte mot
utsäde av den vackra mjölmajsen ”Painted Mountain” (se inlägget: Världens
finaste mjölmajs). Ramslöken tål visserligen frost, men i höstas hann jag inte
uttänka var jag vill ha ett vackert böljande och väldoftande ramslöksfält, så
jag satte löken i krukor så länge. Den verkar dock ha det underbart i
pumprummet, för den gror redan, och har återupplivad mina drömmar om ett
blivande böljande ramslöksfält:

Utöver
de frostkänsliga växterna ställde jag också in två späda valnötsträd och en
rödlönn, då dessa står i plastkrukor och (precis som ramslöken) inte skulle må
bra om hela jordklumpen blev stenhård av frost. Dessa kan såklart överleva
utomhus om de är planterade i jorden, och planen är att de ska sättas ute i vår
– då har vi kanske egna valnötter om sisådär 15 år… Man får ibland vara ganska
långsiktig som självhushållande bonde…

Jag
har tagit det VÄLDIGT lugnt sedan det konstaterades en blodpropp i min vänster
överarm förra veckan (se inlägget: När kroppen säger STOPP!). Utöver att ha
haft ganska ont i propparmen har jag varit övermannad av en enorm trötthet,
som tvingade mig att slappa fullständigt.

Men
idag gick jag ut på åkern för första gången sedan proppen och med mig hade jag
en skottskärra. Den fyllde jag med majskolvar – vilket verkade som ett perfekt rehabiliterande
inte allt för tungt arbete.

Väl
inne i bostadshuset tog jag av alla blad och fick nu äntligen se den vackra
mjölmajsen ”Painted Mountain”. Försäljarna Runåbergs Fröer (www.runabergsfroer.se) skriver själva
på sin hemsida att ”Vackrare mat är svår att hitta” – och jag måste nog hålla
med.

Kolvarna
skiftar väldigt vackert i färger som sträcker sig från ljus gul över rosa till
varm och mörk röd samt lila och brun till mörklila och nästan svart.

Fast
jag såg också att en del kolvar inte hade en jämn utveckling av majskornen:

Detta
är ett tecken på dålig pollinering. Majs pollineras genom att blåsten för med
sig pollen från en planta till en annan, varför majs egentligen inte ska
planteras på rad – utan i block. Och i år hann jag bara sätta 3 rader med majs
(allt som allt ungefär 120 radmeter), vilket tydligen inte gav tillräcklig bra
pollinering.

I ett
nästan meditativt pill-arbete lossnade jag majskornen från kolvarna som sedan
får torka lite extra innan jag ska testa att mala dem till mjöl.

En
skottskärra med majskolvar gav ungefär 4 kilo majskorn – och det tog ganska
många (men lugna) timmar att få fram dem. En bieffekt av att vara småskalig
ekobonde som gör allt för hand är att man verkligen börjar uppskatta maten –
samtidigt som man undrar hur den kan vara så billig i butikerna?

Men det
ska bli spännande att se vilken färg brödet får. Och jag måste såklart testa
att göra popcorn av dem också om det går! Och nästa år ska jag se till att odla
fler rader av denna oerhört vackra ”Painted Mountain”!

Som
jag skrev i inlägget Midsommarrapport 2014 har vi haft problem med att hönsen
sprätter i odlingslådorna, varför min pappa har hjälpt mig att snickra ihop
ramar med nät så vi kan stänga in tomaterna:

Här föredrar
vi nämligen att stänga in både tomaterna och grannen ute fram för att stänga om
hönsen. För då grannen klagade på att hönsen vid 2 tillfällen hade smugit in i
hennes prydliga trädgård, har jag satt ett högt stängsel i tomtgränsen, vilket
verkar funka (här syns dessutom skillnaden mellan hennes välvårdade tomt till
höger och vår mer vilda tomt till vänster – och istället för att få dålig
samvete försöker jag intyga mig själv om att vår stökighet är bra för den
biologiska mångfalden…):

När
jag jobbade med tomaterna såg jag till binda upp dem genom att montera brädor
ut med husväggen. I brädan spikade jag krampor som jag trädde tråden igenom för
att hålla den på plats om det blåser:

Dessutom
såg jag till att tjuva tomaterna (alltså ta bort sidoskott som inte har
blomställningar) så plantorna kan fokusera på att skapa ett kraftigt toppskott
och bra blomställningar.

Och
medan maken är lite skeptisk till att de högväxande tomaterna kanske kommer att
täcka delar av fönstren ser jag möjligheten i att kunna plocka tomater till
sallaten direkt inifrån huset!

Eftersom
både chili- och paprikaplantor börjar bli alldeles för rangliga av att stå
inomhus var jag i helgen tvungen att skapa en vindskyddad uteplats åt dem, som
dessutom kan täckas över på natten så att plantorna inte får det för kallt
såhär tidigt på sommaren.

Jag
gjorde en liknande uteplats för tomaterna i början på maj – fast denna gjordes
på gårdsplanen och helt av halmbalar:

Platsen
för chilisen och paprikaplantorna byggdes däremot på bostadshusets östsida där
det finns mycket sol fram till runt klockan 14. Uteplatsen skapades genom att 2
pallar ställdes mot fasaden och 2 lagdes på marken. De 2 stycken på marken fodrades
med halm för att isolera pallarna mot eventuellt kyla från marken – och hönsen
och kycklingarna höll mig såklart sällskap och letade insekter i halmen medan
jag jobbade:

Jag
klädde dessutom de liggande pallarna med presenning som går upp för de stående
pallarna för att skydda både husets grund och fasad när jag vattnar:

Sedan
placerades halmbalar som vindskydd mot sidorna och för att ge plantorna så
mycket ljus som möjligt använder jag glasluckorna från drivbänkarna (se eventuellt
inlägget: Hemgjorda drivbänkar) fram för uteplatsen.

Sedan
är det bara att täcka med presenningen (och eventuellt filtar) på kalla nätter.

En del
av chili- och paprikaplantorna såg jag till att skola om också, så nu hoppas
jag att plantorna snart börjar ge fina frukter som jag sedan kan sälja av i
gårdsbutiken från slutet på juli (se hemsidan för mer info) och på Bondens egen Marknad
i Halmstad från augusti!

Då kom
dagen då lokala skolbarnen skulle skörda sina potatisar – och liiiite nervös
var jag att potatisarna fortfarande var för små eller att det inte skulle
finnas några mängder värd att skörda alls…

Detta
var sista momentet för barnens potatisprojekt hos oss. Det började med att de fick
potatisar att förgro på skolan. Sedan kom de hit i april och satte sina
potatisar och de fina namnpinnarna de hade gjort (se eventuellt inlägget:
Skolbarnen sätter potatis) och kupade dem i maj (se eventuellt inlägget:
Skolbarnens potatisar – del 2).

Och
idag var då domens dag…

Men
det gick jättebra!!!!

Jag
hade luckrat upp jorden så det skulle vara lättare för barnen att gräva i den –
och jag behövde inte vara orolig för att jag bara hade 10 handspader till 29
barn – de delade jättebra på spaderna och grävde dessutom utan problem med de
bara händerna!!

Barnen
skördade sina potatisar i 2 kilos papperspåsar jag hade köpt hem – och då
barnen fick skörda från 3-4 plantor var fyllde flera barn påsen helt (jag hade
satt extra potatisar, så det skulle finnas någonting att skörda)!

Efter
skörden tittade vi en snabb sväng på de frigående hönsen och de 4 veckor gamla
kycklingarna och sedan gick barnen tillbaka till skolan med sin utdelning.

Och
kvar på gården sitter jag nu med en upprymd känsla av lycka över att vad som
borde vara det mest naturliga i världen – att odla sin egen mat utan gifter och
kemiska bekämpningsmedel – funkar OCH påverkade barnen så positivt. Jag hör
fortfarande deras jubel över skatterna de hittade i jorden med utrop som: ”titta
här – så många” och ”det är min lyckodag idag!”.

Jag
skickade ett brev med hem till föräldrarna om förloppet där jag också tackade
dem för lånet av deras barn – och detta menar jag verkligen – av potatisodlingen
med lokala skolbarnen har jag fått MYCKET mer tillbaka än vad jag har gett!

Med
andra ord ett väldigt kul projekt, som jag gärna upprepar nästa år!

Ett
nytt vapen har tagits i bruk i försöket på att övermanna ogräset – min nyligen
anskaffade lie:

Under
min trädgårdsmästarutbildning på Gunnebo Slott i Mölndal lärde vi oss att slå
med lie av den väldigt skickliga Lie Mats (se www.liemats.se). Under lieslåtterkursen
upptäckte jag att ett österrikiskt orv passade mig bäst, då man med detta slår
med båda armarna raka. På så sätt undvikar jag att få nackspärr av att slå med
lie.

Bladet
är ett så kallat knackeblad – vilket betyder att man med jämna mellanrum själv
knackar bladet vasst igen med en hammare mot ett städ (allting är köpt av Lie
Mats):

Med
lien arbetade jag mig snabbt igenom en stor del av ogräshavet och hoppas nu att
ha tagit kål på åtminstone en del av det! Vänster sidan av bilden nedan är där jag inte har slagit än medan höger är slått:

En lie
kan med andra ord verkligen rekommenderas till den lilla lantbrukaren och jag
skickade många positiva tankar till anordnarna av min utbildning på Gunnebo
Slott för att de såg till att jag lärde mig att slå med lie!!!