I
söndags åt vi för första gången en av våra egna frigående Hedemora-kycklingar –
närmare bestämt en av de tupparna som kläcktes i maj i år.

Lördag
slaktade jag nämligen 3 tuppar från denna kullen. Senaste tiden har hönsflocken
varit präglat av en ökat obalans genom att de hormonstinta tonårstupparna var
efter hönorna HELA tiden. De bogstavligen taget våldtog dem flera gånger om
dagen. Jag tror också att trycket från tupparna var med att bidra till att
unghönorna började sova i ett träd utomhus (se inlägget: 3 hönor tagna). Efter
rovdjursattacken bestod unghönsgruppen av 4 tuppar och 4 hönor och det var
därför dags att ta bort några av tupparna! Jag varnar för bilder på slakten och
döda tuppar nedan.

Innan slakten
av de egna tupparna deltog jag i en slaktkurs anordnat av Svenska
Lanthönsklubben (SLK). Här lärde vi oss slakta höns och ankor med både yxa och
kniv. Sedan skållade vi dem, plockade dem och tog ut inälvorna (nedan en bild
på plockningen):

Allt
som allt en jättebra och matnyttig kurs!

Såhär
gick slakten för sig hos oss:

1: På
kvällen innan slakten, när hönsen hade gått och lagt sig för natten, satte jag
försiktigt in tupparna som skulle slaktas i en låda:

2: Tidigt
på morgonen, medan det fortfarande var mörkt ute bedövade jag tupparna genom
att slå dem hårt i bakhuvudet (en i taget såklart). Eftersom jag inte är yxvan
och sannolikt skulle skada både tupparna och mig själv med yxan skar jag därefter
huvudpulsådrorna i halsen över med en kniv och lät dem blöda ut ned i en hink.

3:
Härefter skållade jag tupparna i 55-65 grader varmt vatten:

och
plockade av fjädrarna:

4: När
kroppen var torr sveds fjunen av med en gasbrännare.

5:
Huvud, hals och fötter avlägsnas och inälvorna togs ur. Av dessa sparas kam,
hals, fötter, hjärta, muskelmage och lever för oss:

–
medan resten gavs till katterna.

6: Slaktkropparna
tvättades av och förvarades i kylen till nästa dag, där den antingen tillagades
eller frystes in.

Plockade
och uttagna vägde de drygt 6 månader gamla Hedemora-tupparna ungefär 1200 gram.

Och
hur var det då att slakta och äta en egen, garanterat ekologiskt och helt
frigående tupp?

Med
risk för att låta kallhjärtat var slakten i sig inte jättesvår. Detta beror nog
delvist på att jag redan från det att vi skaffade höns har haft som mål att
skulle slakta och äta vissa av dem. Dessutom hade vi, sedan länge, bestämt
vilken av de unga tupparna vi ville ha kvar – och jag hade därför också i
hantering av tupparna tanke på att vissa av dem en dag skulle slaktas.

Det
pirriga var att ville ha det överstökat så snabbt och smärtfritt för tupparna som
möjligt. Och liiite läskigt var det att tänka på att jag bogstavligen stod med
deras liv i händerna. Ett plåster på såret var att veta att våra tuppar har
haft VÄLDIGT mycket bättre än industrihönsen som blir till den kyckling som går
att köpa i kyldisken i snabbköpet. Våra har ruvats fram på naturligt sätt, levt
med och skyddats av en jättebra mammahöna, varit helt frigående på vår stora
gård och de hann till och med bli sexuellt aktiva. Dessutom har de bara har
ätit insekter de själva har hittat, rester från vårt (ekologiska) kök samt
ekologiskt säd.

Om det
sista (att vi vet hur de har haft det och vad de har ätit) spelade in i smaken
är sannolikt – för den egna tuppen var hur god som helst!!! Jag stekte den i
ugnen ihop med ugnsstekta klyftpotatisar och rotfrukter – av egen skörd,
såklart! Därmed var hela måltiden gjort av råvaror från vår egen gård – kul!
Köttet var lite kompaktare – nästan matigare – än de industrikycklingar som går
att köpa i butikerna, och gav en större mättnad och låren var mörka i köttet –
nästan som villkött.

Av de
övriga sparade delarna från tupparna fryste jag in deras hjärtan och levern,
medan jag kokade buljong på halsar och fötter samt ska testa att steka kammarna
och göra en gryta på muskelmagarna. För jag vill såklart ta tillvara på så
mycket som möjligt från dessa präktiga djur!

Vi har
ätit enbart egna grönsaker sedan juni i år och nu har vi alltså kommit ett steg
närmare att också bli självförsörjande med kött – underbart!