Genevad Nygårds blogg

Innan
vi köpte gården och jag blev småskalig ekobonde samt påbörjade resan mot ett
självförsörjande hushåll levde vi ett väldigt annorlunda liv i Göteborg. Jag
har bara bott i storstäder hela mitt liv (Köpenhamn, London, New York,
Stockholm och Göteborg) och jag har jobbat som bland annat översättare samt
undervisat på Universitetet.

Jag
har dock inte undervisat sedan jag blev antagen till
trädgårdsmästarutbildningen på Gunnebo Slott år 2012. Men jag saknar det! Och
jag tror delvist det var därför jag bjöd hit lokala skolbarnen förra året
(2014) så de kunde sätta var sin potatis på min åker och följa processen på
nära håll (se inlägget: Skolbarnen skördar sina potatisar). Samtidigt verkar
det finnas ett stort intresse för självförsörjning, ekologisk odling och
närproducerat mat, så jag har använd senaste veckan på att tänka ut några kurser
om självhushåll jag kan ha här på gården.

Än så
länge har jag fått ihop 4 halvdagskurser:

Driv
upp dina plantor: där vi går igenom hur man bäst driver upp sina plantor, vilka
plantor man med fördel kan driva upp och varför det kan vara bra att förlänga
säsongen på detta sätt. Denna kurs är 7 mars.

Lördagen
21 mars hålls kursen: Odla din egen mat. Detta är en odlingskurs där vi går
igenom vad växterna behöver för att odlingarna ska lyckas.

Under
tidiga sommaren går vi på upptäcksfärd i Naturens eget skafferi och pratar om
vilka vilda växter som går att äta (det man ofta ser som ogräs) och hur de med
fördel kan tillagas. Datum kommer längre fram.

Och
någon gång under högsommaren eller tidiga hösten kör jag kursen Skörda eget
utsäde, där vi går igenom vilka växter vi kan ta utsäde från och hur det görs
på bästa sättet.

Ni kan
läsa mera om kurserna på hemsidan.

Tanken
var att ha kursverksamheten i gårdsbutiken, fast då jag inte har hunnit
renovera klart den än, håller jag årets kurser inne i bostadshuset.

Ni som
läser bloggen och bor nära Laholm eller Halmstad får jättegärna sprida
budskapet om kurserna, så jag kan inspirera så många andra som möjligt att
börja odla. Inget smakar bättre än det man precis har skördat själv! Det ska
bli så kul att få undervisa igen!

När
jag under vintern saknar att ha händerna i jorden i odlingarna utomhus, ser jag
till att föröka en del växter genom att ta sticklingar som sätts i
planteringsjord.

Och
när jag tar sticklingar från egna (eller en släkting/ kompis) växter sparar jag
inte bara pengar, jag förskonar dessutom miljön genom att plantorna/ fröna inte
har transporteras alls eller drivits upp i uppvärmda växthus. En ytterligare
bonus är att jag slipper få in okänd ohyra som kan sprida sig till min övriga
grönska, vilket faktiskt är ganska vanligt när man köper in plantor.

Växtförökningen
är dessutom en bra och pedagogisk sysselsättning för barnen, som såhär gratis
kan skapa och följa sina egna plantor.

Sticklingarna
av vinbär, jag satte förra året tog sig bra (se inlägget: Sticklingar av
vinbär), så jag kommer ta fler i år, som sedan ska sättas runt den blivande
örtagården i trädgården. Man kan nästan inte ha för mycket bär, tycker jag.

Övriga
växter som jag kommer föröka via sticklingar är bland andra rosmarin, mynta och
pelargon, men det funka med många växter och jag ska testa med båda lavendeln
och lagerbladen också. En stor fördel med förökning via sticklingar är att man
får ett försprång jämför om man frösår växterna. Man får helt enkelt en hel
planta mycket snabbare.

Ett okomplicerat
”recept” växtförökning via sticklingar finns nu på hemsidan.

I
mellandagarna fick vi hård frost här i södra Halland:

Och
även om det inte alls kan jämföras med vintertemperaturerna längre norrut var
det VÄLDIGT kallt att plötsligt ha -15 grader ute och bara 14 grader inne i vår
gamla prästgård!

Men
innan de hårda frostnätterna såg jag till att ta in de av uteväxterna som är
känsliga för så hård frost. Då de flesta skulle ha de för torrt och varmt inne
i bostadshuset förvaras de istället i vårt kalla pumprum, där en frostvakt
säkrar att temperaturen är på plus.

Här står
nu rosmarin, vinrankor och de ramslök jag, tack vara Facebook, fick i byte mot
utsäde av den vackra mjölmajsen ”Painted Mountain” (se inlägget: Världens
finaste mjölmajs). Ramslöken tål visserligen frost, men i höstas hann jag inte
uttänka var jag vill ha ett vackert böljande och väldoftande ramslöksfält, så
jag satte löken i krukor så länge. Den verkar dock ha det underbart i
pumprummet, för den gror redan, och har återupplivad mina drömmar om ett
blivande böljande ramslöksfält:

Utöver
de frostkänsliga växterna ställde jag också in två späda valnötsträd och en
rödlönn, då dessa står i plastkrukor och (precis som ramslöken) inte skulle må
bra om hela jordklumpen blev stenhård av frost. Dessa kan såklart överleva
utomhus om de är planterade i jorden, och planen är att de ska sättas ute i vår
– då har vi kanske egna valnötter om sisådär 15 år… Man får ibland vara ganska
långsiktig som självhushållande bonde…

Drömmen
om egna grisar har jag haft länge – till och med innan vi köpte vår gård år
2013. Fast inga ”vanliga” framavlade, snabbväxande stallgrisar med extra lång
kotelettrad – jag har istället under lång tid spanat på gamla lantrasen:
Linderödssvinet. Och som med lantrashönsen och -ankorna vi redan har
(Hedemorahöns och gula ankor) tycker jag fördelarna väger upp djurens förhållandevis
långsamma (läs: naturliga) köttsättning (alltså tillväxt).

Linderödsgrisarna
är härdiga och bra på att leva så som grisar borde leva: i en hage året om, där
de gör det de är bäst på: bökar!

Och
hos oss är det precis så de ska bo! Då vi inte har maskiner att bearbeta jorden
med är tanken nämligen att de ska böka upp åkern där jag ska odla. Om idén med
grisarna funkar i praktiken, ska våra små blivande plogar äta upp ogräset i
jorden och rensa den från eventuella rester samtidigt som de plöjer och grundgödslar
den – inget mindre än genialiskt! Om det alltså funkar…

I och
med att Linderödssvinet har en mer naturlig tillväxt (jämför
kotelettradgrisarna) kan de delvist leva på vårt (ekologiska – mestedels
egenodlade) hushållavfall, så som grisarna hölls på gårdarna förut. Och om vi
inte blir för fäst vid dem kommer de bli både julskinka och flæskesteg kommande julen (alltså
2015).

Egentligt
var tanken att skaffa grisarna till våren, men när jag innan jul hämtade en
låda med Linderödskött från en närliggande gård, visade sig att de hade
kultingar nu och inte viste när det kom fler. Och som vanligt tycker jag om att
smida medan järnet är värmt (även om maken oftast tycker jag har för många järn
i elden), så jag beställde 2 unga gyltor av dem.

Vi kom
överens om att ordna överlämnandet av grisarna efter nyåret, så de senaste
veckorna har jag spenderad all ledig tid (och därmed en stor del av juldagarna)
på att göra klart för grisarna. Jag har byggd en grishydda av brädor och plåt
som hittades på gården (nedan
utan plåttaget):

Den
har (bara för säkerhetsskull) plats för en digivande sugga – man vet ju aldrig
hur det här grisägande utveckar sig 😉

Dessutom
är hyddan flyttbar, så vi kan flytta runt grisarna på åkern allteftersom de
bökar klart en bit.

Åkern
har jag förberedd genom att stängsla in ett mindre område (ungefär 500 m2) med
3 eltrådar. Jag slog bort gräset med lien och hamrade ner bestående stolpar
längs åkerns ytterkant:

och
flyttbara stolpar på åkerns mitt:

För
att hålla grisarna inne i hagen sattes eltrådarna 20, 45 och 75 cm över marken.
Och nu ser vi jättemycket fram emot att få hem de nya djuren till vår gård! Det
ska bli jättespännande!!!

Fortsättning
följer…

Jag
har spenderad de senaste dagarna med att reflektera över det förgångna året. Och även om jag ofta känner mig frustrerad
över att inte hinna med någonting (småbarnsförälder som jag är), har senaste
året varit intensivt, spännande, hårt och kul!

2014
var första hela året vi bodde på vår gamla prästgård Genevad Nygård. Och mycket
har hänt under året!

Största
klivet mot att vara självhushållande var när jag skaffade hem de första djuren
till gården: 3 Hedemorahönor och 1 -tupp i februari (se mera under kategorin:
Hönsen).

Under
året har hönsen gett oss jättemycket! Inte bara har vi varit nästan
självförsörjande med ägg, de har dessutom skapat liv på gården. Under sommaren
ruvades 2 kullar kycklingar fram, och det har varit riktigt kul att följa
utvecklingen för oss allihop (inte minst barnen, på då 3 och 6). Livets mirakel
kom extra nära, när en kyckling i första kullen hade problem med att komma ut
ur ägget (här ägget med hålslag):

Den
fick därför ruvas ut i min behå och blev sedan till en underbart fin kyckling
som nu heter Kejsarinnan (då den har ruvats fram på onaturligt sätt):

Hönsen
visade sig vara en stor hjälp i den naturlige skadedjursbekämpningen på vår
ekologiska gård. De helt frigående hönsen spenderade mycket av sin tid med att
leta upp insekter och sniglar, både i trädgården, men också med mig på åkern (här ungtuppen Franz Ferdinand och Kejsarinnan):

Och en
cirkel i hönsalivet slutades, när jag i november slaktade 3 av tupparna från
första kullen.

Under
2014 tillkom dessutom katter och ankor till vår gård.

Ett
ytterligare stort steg mot självhushållet var att vi i 2014 fick tillgång till
en del av vår åker. Snälla grannar plöjde och harvade marken, så jag kunde odla
upp den under året.

Vad
som står skarpast i mitt minne är när lokala skolbarnen odlade egna potatisar
på min åker. På (6 åriga) sonens skola hade de pratat om potatisar, och jag
insåg att de skulle kunna få testa på odlandet själva här hos oss (se mera
under kategorin: Odlingarna)! Så vid 3 tillfällen kom barnen därför och satte,
kupade och slutligen skördade sina potatisar.

Och
utöver att det var en fröjd för mig att se barnens fina namnpinnar på min åker,
så var det helt underbart att vara vittne till deras jubel, när de skördade de
egna potatisarna i juni:

Men
när väl ogräset började växa ordentligt tog det mycket av min tid från
odlandet, så det var mycket jag inte hann med i år. Dock hade jag tillräckligt
med fina grejer för att kunna sälja, både i gårdsbutiken som öppnade i juli och
på olika marknader under sommaren och hösten. Vad jag inte hade insett innan
jag drog igång odlandet var hur tungt ett jobb det är utan maskiner. Och i
oktober drabbades jag av en liten blodpropp i armen, sannolikt på grund av överansträngning
(se: När kroppen säger STOPP!).

Samtidigt
har odlingarna gett oss jättefina grönsaker, som vi har levt på sedan juni, och
som vi kommer att fortsätta leva på åtminstona några månader till.

Dessutom
vill jag (igen) slå ett slag för naturens underbara egna skafferi. Av sig själv
har naturen försett oss och djuren med bladgrönt, späckat med nyttigheter. Under
året har det i flera omgånger skördats kirskål, svinmålla och brännässlor. Ja,
brännässlan är faktiskt den gröda vi har skördat över längst tid på gården:
från mars till november (se: Makalösa nässlor). Här skördade jag nässlor som torkades till hönsen:

Det
underbara med det ätbara ”ogräset” är att naturen klarar av allting själv,
förutom skördandet såklart. Det finns en del recept på hur vi har tillagat ”ogräset”
hemsidan.

Allt
som allt har jag lärt mig mycket under 2014 och har träffat jättemånga trevliga
människor! Det har med andra ord varit ett rikt år och vi har levt länge på de
egna grönsakerna.

Nyårsafton
kommer att firas med en ganska anspråkslös middag bestående av stekt fisk och
egna grönsaker, medan det på 12-slaget (om jag håller så länge) intas den
danska klassikern kransekager (hembakade såklart – se receptet på hemsidan).

Tack till alla som stödjer och inspirerar – och riktigt gott nytt år!

Det
har varit mycket att stå i här i december – vilket förklarar senaste veckornas
bloggtorka. Men NU är det äntligen jul, och granen är klädd:

Jag
sökte egentligen efter en gran med rot, så vi kunde plantera ut den efter
julen, fast jag hittade ingen, så i år det fick bli en ”vanlig”. Jag har satt
granfrön i trädgården, men nästa år ska jag försöka hitta en mer miljövänlig
(ekologisk) gran!

De
levande ankorna som jag köpte från en bekant i helgen är både slaktade,
plockade och uttagna (här en med och en utan fjädrar):

Svensk
jullunch i all ära, men då jag ju är dansk är det ingen riktig jul om jag inte
får antingen flæskesteg (fläskstek) eller ankstek på julafton!

Ankorna,
som ska stekas i ugnen, fyller jag med sviskon och (egna) äpplen. De serveras
med egna ekologiskt odlade potatisar och sås samt lite otraditionellt med
stekta (egna ekologiska) morötter och rotmos av (egen ekologisk) persiljerot
(mest för att jag har blivit smått beroende av detta mos senaste tiden – se receptet
på hemsidan).

Myskankorna
levde ett bra frigående liv på en gård en mil från oss. En nackdel med att köpa
levande djur är dock att de kan ha ohyra. Efter slakten har jag fått inget mindre
än 15 väldigt kliande (lopp?)bett. Vi vet visserligen inte vem som har bitit
mig, men betten kom efter att jag tog på mig tröjan jag hade på när jag
slaktade… (här min höger arm):

Inte
desto mindre känns det väldigt bra att veta att djuren har haft ett bra liv,
och att döden blev snabb.

Flera
omgångar av pepparkakor har bakats under december, inklusive pepparkakshuset
med genomskinliga färgade fönster gjort av krossade fruktkarameller:

Målet
var egentligen att göra en pepparkaksversion av Genevad Nygård, fast det får
bli nästa år istället.

I
gengäld har vi lagat julgodis på hemgjord marsipan (se receptet på marsipan på
hemsidan) – väldigt populärt hos barnen på 4, respektive 7 år!

Så nu
ser vi fram emot att få fira en trevlig jul ihop med makens föräldrar!

Riktig
god jul till er alla!

Senaste
veckorna har stått i förkylningens tecken, samtidig som jag har jobbat på att
göra klart jordkällaren i form av en gödselränna i gamla grisstallet (se
inlägget: Vinterförvaring av rotfrukterna) samt att skörda så mycket som
möjligt innan tjälen går i jorden här i södra Sverige (se inlägget:
Rödbetsblastsallad och persiljepesto i december).

Det
känns därför inte alls dags att redan börja fundera på nästa års skörd nu, mitt
i december. Och även om många människor höstsår lite allt möjligt känner jag
mig allvarligt talat inte riktigt klar med 2014 än. Men faktum är, att om vi
vill kunna äta egen vitlök nästa är det hög dags att få den i jorden nu. Och i
jorden kom en del av den, fast en storm kom emellan också…

Förra
hösten hade jag inte tillgång till vår åker än (den var utarranderat till
årsskiftet), så då sattes vitlöken i trädgården (se inlägget: Vitlöken tittar
fram), men i år var det åkern som gällde!

Och i
år blir det 2 olika sorter. 5
vitlökar av sorten Thermidrome införskaffade nämligen från John Taylor (tv-personlighet och trädgårdsmästare vid Malmö
Slottsträdgård). Efter försiktigt att ha delats blev dessa 5 vitlökar till allt
som allt 63 klyftor, som (om allt går väl) blir till 63 underbara hela vitlökar
nästa år.

Dessa
sattes i början på veckan 6 cm djupt och med 15 cm mellan klyftorna på (den
väldigt ogräsdrabbade) åkern:

Tanken
var att i år dessutom köpa på mig (riktigt) kontrollerat och virustestat
utsäde, fast jag hittade inte ekologisk utsädesvitlök någonstans…???? Och när
då plötsligt almanackan fick mig att inse att vi var i slutet på november blev
paniklösningen samma som sista år: maken köpte 15 ekologiska vitlökar åt mig i
snabbköpet.

Fördelen
är såklart att de faktiskt är ekologiska, men stora nackdelen är att de är från
Spanien, och därför sannolikt trivs mycket bättre i ett varmare klimat. Men jag
ska se till att gödsla den bättre än vitlöken jag hade i trädgården – och får
då kanske se till att köpa ”riktigt” utsäde nästa år.

De spanska
klyftorna hann jag inte sätta, då det plötsligt varnades för inkommande storm över
landet. Det var därför viktigare att försöka stormsäkra gården lite och
förbereda oss själva för stormen. Detta gjordes genom att se till att alla
portar var väl stängda, jag tömde gödselbrunnen för vatten så den inte skulle
rinna över och vi tog ner uppbindningarna för tomaterna (som ändå hade slocknat).
Inne tappade vi upp både dricksvatten och spolvatten till toaletten (vattenpumpen
går på el) samt letade upp sterinljus och ficklampor i fall strömmen skulle gå.
Dessutom såg vi till att mobiltelefonerna var fulladdade och tog in brädor att
spika för fönsterna om de skulle gå sönder.

Under
fredagkvällen tilltog blåsten, och stormen var som värst hos oss mellan klockan
23 på kvällen och 01 på natten. Men som tur var skonade denna storm oss jämför stormen
Simone för drygt 1 år sedan, där taket blåste av både bostadshuset och på flera
ställen av ekonomibyggnaderna.

Så nu
kan jag fokusera på resten av vitlöken som ska i jorden – helst denna kommande
veckan! Och
gärna 260 klyftor allt som allt. Mmmm det ska bli gott med egna vitlökar igen
nästa år!

Då
prognosen hotar med flera frostnätter nu i veckan här i södra Halland skördade
jag de sista rödbetorna på åkern förra veckan.

För
som jag skrev i inlägget Vinterförvaring av rotfrukterna är rödbetan känsligare
för frost än exempelvis morötter, palsternacka, persiljerot och jordärtskockan.

Blasten
på rödbetorna var förvånansvärd fin fortfarande, så jag såg såklart till att ta
tillvara på den också. En del av blasten stektes och blev en ljummen sallad med
fetaost, som serverades till kvällsmaten (se receptet på stekt rödbetsblast på
hemsidan) – underbart gott!

Men
det mesta av blasten kommer att förvällas i kokande, saltat vatten i någon
minut, varefter den snabbt kyls ned i kallt vatten och frysas in.

För
någon månad sedan förvällde jag de sista purpurbönorna också.

Förvällningen
ska förhindra att enzymerna i råvarorna ändrar smaken och skapar missfärgningar
i grönsakerna. De håller med andra ord bättre.

Underbart
att ha både bönor och rödbetsblast i frysen till vintern. Rödbetsblasten
använder jag där man annars har spenat eller mangold (rödbetan är släkt med
mangold) – exempelvis i omeletten, i pastasåsen och så vidare. Men det är
viktigt att komma ihåg att rödbetsblasten innehåller nitrater varför den inte
ska ges till barn under 1 år.

I går skördade
jag dessutom jordärtskockor, morötter (både gula och orangea), palsternacka och
MYCKET persiljerot.

Jordärtskockorna
förvaras i lådor i jord:

De
andra rotfrukterna förvaras än så länge i plastpåsar (så rena som möjligt), då
de har krav på hög luftfuktighet. Skälet till den höga skörden av persiljeroten
är inte bara den väldigt goda roten, utan dessutom den fina blasten, som ju är
en slätbladig persilja. Persiljeroten är mildare i sin smak än palsternacka –
lite mer örtig. Och det är bara en bonus att man får fin persiljeblast på
köpet. Så med denna fina rot får man verkligen 2 i 1!!!

Jag
sköljde blasten grundligt och frös in det mesta, fast jag såg såklart till
att göra en underbart god pesto på den också – MUMS! Peston gjordes på samma
recept som Kirskålspeston på hemsidan, fast med persilja istället för kirskål.
Vilken lyx att kunna äta nyskördat rödbetsblast OCH hemgjort pesto på nyskördat
persilja i början på december!!!