Genevad Nygårds blogg

Då
hände det! Tidigt, tidigt i morse togs 3 av de unga hönorna som kläcktes i maj av
ett okänt rovdjur. Dessa 3 hönor har sovit utomhus i en björk på gårdsplanen på
nätterna utan problem i ungefär 1 månad. Jag har sett dem sitta i björken och
har dessutom sett dem gå runt själva tidigt innan jag släppte ut de andra
hönsen. Men i morse fanns de ingenstans – istället såg jag en hög med fjädrar
längst bort på gårdsplanen bland alla regnvåta höstlöv – med andra ord väldigt mycket
déjà-vu från Första rovdjursattacken!

Framme
på plats såg jag att flera av fjädrarna var blodiga (kanske svårt att se på bilden):

Det
låg också en del fjädrar under björken:

Det
tyder därmed på att det var ett trädklättrande mårddjur eller kanske till och
med den räven som har rapporterats ganska nära våran gård.

Men
som sagt ingen syn av unghönorna någonstans. Och typiskt nog hörde två av de
försvunna hönorna till favoriterna; sonens vita unghöna Maja, och min krämfärgade
Iris.

Jag
har varit väl medveten om risken med att ha frigående höns, men det känns
väldigt trist att förlora dessa fina unghöns ändå!

Samtidigt
var det tur att de andra hönsen och ankorna var instängda i sina respektive
hus! Så nu har vi ett extra öga på djuren, och framöver får jag försöka schasa
in eventuella utomhushöns i hönshuset på kvällarna!

Jag
har tagit det VÄLDIGT lugnt sedan det konstaterades en blodpropp i min vänster
överarm förra veckan (se inlägget: När kroppen säger STOPP!). Utöver att ha
haft ganska ont i propparmen har jag varit övermannad av en enorm trötthet,
som tvingade mig att slappa fullständigt.

Men
idag gick jag ut på åkern för första gången sedan proppen och med mig hade jag
en skottskärra. Den fyllde jag med majskolvar – vilket verkade som ett perfekt rehabiliterande
inte allt för tungt arbete.

Väl
inne i bostadshuset tog jag av alla blad och fick nu äntligen se den vackra
mjölmajsen ”Painted Mountain”. Försäljarna Runåbergs Fröer (www.runabergsfroer.se) skriver själva
på sin hemsida att ”Vackrare mat är svår att hitta” – och jag måste nog hålla
med.

Kolvarna
skiftar väldigt vackert i färger som sträcker sig från ljus gul över rosa till
varm och mörk röd samt lila och brun till mörklila och nästan svart.

Fast
jag såg också att en del kolvar inte hade en jämn utveckling av majskornen:

Detta
är ett tecken på dålig pollinering. Majs pollineras genom att blåsten för med
sig pollen från en planta till en annan, varför majs egentligen inte ska
planteras på rad – utan i block. Och i år hann jag bara sätta 3 rader med majs
(allt som allt ungefär 120 radmeter), vilket tydligen inte gav tillräcklig bra
pollinering.

I ett
nästan meditativt pill-arbete lossnade jag majskornen från kolvarna som sedan
får torka lite extra innan jag ska testa att mala dem till mjöl.

En
skottskärra med majskolvar gav ungefär 4 kilo majskorn – och det tog ganska
många (men lugna) timmar att få fram dem. En bieffekt av att vara småskalig
ekobonde som gör allt för hand är att man verkligen börjar uppskatta maten –
samtidigt som man undrar hur den kan vara så billig i butikerna?

Men det
ska bli spännande att se vilken färg brödet får. Och jag måste såklart testa
att göra popcorn av dem också om det går! Och nästa år ska jag se till att odla
fler rader av denna oerhört vackra ”Painted Mountain”!

Eftersom
jag inte har haft semester sedan jag i juli 2013 hade 2 veckor ledigt från
trädgårdsmästarutbildningen på Gunnebo Slott OCH det dessutom har varit ett
ganska hektiskt första odlingsår, har jag länge varit ganska trött. Och då jag
de senaste 3 veckorna har haft en tilltagande strålande smärta från vänster
armhåla och ned till armbågen tog jag mig äntligen tid att gå till läkaren i
onsdags (8 oktober), när smärtan började bli outhärdlig.

Själv
trodde jag det var överansträngning, fast både läkaren och jag blev ganska
förvånade när han konstaterade att det var en liten blodpropp i armen. Jag är
inte direkt i riskgruppen för proppar i och med jag lever sunt, ”bara” är 40
år, normalviktig, har ett (väldigt) fysiskt arbete, inte tar mediciner eller
p-piller och inte röker.

Proppen
är visserligen väldigt liten och därför inte farlig, men jag hålls ändå på
blodförtunnande sprutar närmsta månaden:

Utöver
att vara tvungen att spruta mig själv varje dag har den lilla proppen satt
igång en del tanker hos mig. Det verkar vara dags att lyssna lite på kroppen
och ta hand om den! Och när jag satte mig ned och började ta det lugnt, kände
jag hur trött jag verkligen var: kroppen sa ”STOPP!!!”

Då jag
dessutom har så ont i propp-armen att jag inte kan gräva upp rotsaker från
åkern, valde jag stänga gårdsbutiken för säsongen. En jättetråkig känsla, fast eftersom
jag inte vet när jag kan börja skörda ordentligt igen verkar det som det ända
riktiga att göra. Och då jag ju alltid säljer nyskördade grönsaker, har jag
faktiskt inget liggande att sälja.

Men
när jag väl hade tagit beslutet andades jag ut och lät kroppen vila för första
gången på riktigt länge. Och även om jag kanske inte hinner ta vara på alla
mina grönsaker och bär i år, försöker jag att njuta av att jag hösten på landet
istället. De nyligt införskaffade, numera frigående ankorna vågar sig alltmer
runt på vår gård (se eventuellt inlägget: Ankornas ankomst):

Löven skiftar
i fina färger just nu:

Och
jättefina de 8 veckor gamla frigående Hedemora-kycklingarna från senaste kullen
ser numera nästan ut som riktiga höns (se eventuellt inlägget: Andra omgången kycklingar 2014):

De
närmsta veckorna kommer jag i den mån jag orkar ägna mig åt att bygga vinterförvaring
för grönsakerna samt förvälla och lägga in av dem till oss själva. Så förhoppningsvis
kan vi njuta av våra underbara ekologiskt odlade grönsaker ett tag till.

Och som
avrundning vill jag be alla därute att lyssna på sina kroppar även om det den försöker
säga verkar osannolikt – jag hade aldrig i min vildaste fantasi föreställd mig
att jag i en ålder av 40 skulle få en propp – även om den är liten!!!

Dagen
innan jag fyllde 40 såg jag till att hämta 3 stycken jättefina gula ankor som
en liten födelsedagspresent åt mig själv:

Den
gula ankan är en gammal svensk lagom stor lantras som dock är mer hotat än
Hedemorahönsen vi också har (se inlägg om hönsen under mappen Hönsen), då det
enligt Svenska lanthönsklubben (www.kackel.se) bara fanns 189 djur registrerade i genbanken år
2012.

Det
har därför varit ganska svårt att få tag på gula ankor, och hanen och de 2 honor
hämtades upp i Järna – dryga 47 mil från Genevad Nygård. Tanken med att skaffa
de gula ankorna är dels att vara med att bevara denna fina ras genom att utöka
flocken och sälja ankor vi inte behöver själva, dels kommer de förhoppningsvis
med tiden leverera både kött och ägg till vårt självförsörjande hushåll.

Veckorna
innan jag hämtade ankorna byggde jag en voljär åt dem i ladan där det redan
fanns ett ”badkar” gjutit i betonggolvet.

Detta
”badkar” har enligt förra ägaren av gården används för att hissa upp säd till
övervåningen med hjälp av en spiralhiss – men nu var det som gjort för ankorna!

Dessutom
gjorde jag 3 stycken radhusreden, som redan används som sovplatser – här står
ankorna framför redena:

Innan
jag fick hem ankorna gjorde jag hål i väggen och satte dit en vindbrygga som de
kan använda som ingång när vi inte är hemma, men nu börja jag undra om de
överhuvudtaget kommer genom hålet… De redan är ganska stora och ännu inte
fullvuxna:

Första
veckan hölls ankorna inne i sin voljär så de blev trygga i sitt nya hem.
Härefter öppnade jag luckan så att de också skulle få bli frigående (som
hönsen) – fast de första dagarna vågade de sig ända ut.

Hönsen
var väldigt skeptiska till de stora nya invånarna, men har nu accepterad dem,
och det är en härlig känsla att se ankorna njuta av det fria livet på vår gård.
Sedan får vi se om jag får såga hålet i väggen större så de kan gå ut den vägen
med tiden och om de VÄLDIGT försiktiga ankorna med tiden vågar sig ända fram
till dammen i trädgården…

I söndags
upplevde vi första rovdjursattacken på hönsen.

Medan
köksassistenten brummade högljudd i köket och jag höll på att baka vårt dagliga
bröd hörde jag hönsen låta på gårdsplanen – vilket i sig inte är ovanlig, så
det var inget jag funderade jättemycket över. Men när jag några minuter senare
slet mig från köket och brödbakningen och tittade ut ur fönstret från barnens
rum såg jag till min fasa en massa fjädrar ligga i en hög på baksidan av
hönshuset.

Jag
sprang ut och hörde någon flaxa till i hönshuset. Men när jag kom fram flaxade
denna någon med ett brak rakt igenom ena fönstret innan jag ens hann se vad det
var. Sedan sprang jag bort till högen av fjädrar och hittade hönan Joline och
hennes små kycklingar (se eventuellt inlägget: Andra omgången kycklingar 2014)
inne i vildhallonsnåret bakom ladan.

Hon
kacklade till när hon såg mig och verkade omedelbart ok, så jag var övertygad
om att förövaren hade tagit en annan höna. Jag sprang därför in och hämtade
4-åriga dottern och hon kom med ut för att hjälpa till med att leta upp de
andra hönsen.

De 4
månader gamla kycklingarna hittade vi i ett buskage på andra sidan gårdsplanen
och nära dem satt ledartuppen och såg helt förvirrad ut. Men vi hittade inte de
2 andra vuxna hönorna. Vi letade i hela trädgården och ropade på dem, men fann
dem ingenstans.

Till
slut när jag skulle kolla till kattungarna upptäckte dottern plötsligt de 2
hönorna längst inne i ladan, där de tydligen hade gömt sig. Alla levde alltså,
men var kom alla fjädrarna ifrån då?

Jo,
när väl Joline (mammahönan) vågade sig ut ur hallonsnåret med de drygt 3 veckor
gamla kycklingarna visade det sig att det var hon som (ensam?) hade varit i
närkamp med ”någon” och hade i kampen förlorad hälften av sina stjärtfjädrar
(det är svårt att se på bilden, men här är Joline med en halv stjärt):

Och
även om hon säkert var ganska chokerad och hade ont, var hon jätteduktig och
skötte sina kycklingar som om inget hade hänt.

Efter
att chocken hade lagt sig för mig, och efter att ha inspekterad att inget
alvarligt hade händ Joline, var det dags att rensa bort alla glasbitar och
sätta upp en bräda framför det trasiga fönstret i hönshuset.

Sedan gjorde
jag en liten belöning till Joline och kycklingarna i form av havregryn i
yoghurt. Jag upptäckte nu att den minsta kycklingen verkade hängig och haltade.
Den har hela tiden varit liten, men var nu bara hälften så stor som de andra
och slackade efter, vilket skapade en onödig fara för hela flocken, då Joline
var tvungen att springa tillbaka och hämta upp den hela tiden.

Efter
att ha observerad kycklingen i 2 dagar där den bara blev sämre och sämre
bestämde jag mig för att ta bort den. Kycklingens allmäntillstånd hade inte
omedelbart en koppling rovdjursattacken, utan den togs bort då den verkade sjuk
och hade dessutom en kass fot. Extra tråkigt eftersom den hade blivit sonens
favorit, men jag vill inte riskera resten av flocken för en hängig kyckling,
som dessutom har svårt att gå. Därtill vill jag inte föra vidare eventuella
dåliga gener till framtidiga kycklingar genom att ha kvar en så svag individ i
flocken.

Rovdjursattacken
har dock gjort oss uppmärksamma på ett bekymmer i hönsflocken: Ledartuppen! Vi
har tidigare observerad att ledartuppen har en tendens att fly undan om det
uppstår problem istället för att skydda sina hönor, men såhär illa viste jag
inte att det var! Jag hoppas därför verkligen att tuppkycklingarna som vi
kommer behålla i flocken visar sig vara modigare och vågar stå upp för hönorna
framöver istället för att smita! Samtidigt är jag väldigt imponerad över att
Joline förmådde att rädda inte bara sig själv utan sina kycklingar också – och
tillsynes helt ensam – tur att tjejerna klarar problemen själva!

Första
rovdjursattacken är nu avklarat utan byten – fast jag är också medveten om att
det knappast kommer att gå såhär bra nästa gång… Men den faran får man leva med
när man har frigående höns. Och än så länge tar jag gärna den risken när jag
samtidigt ser hur bra de mår av att få gå helt fritt!

Dotterns
fina fläckiga Hedemorahöna (Joline – uppkallad efter bästa dagiskompisen på
gamla dagiset) valde att lägga sig och ruva på 11 ägg för 3 veckor sedan. Och av
våra 3 vuxna hönor var hon inte den jag hade chansat på skulle börja ruva, då hon
tills hon blev sur var VÄLDIGT kuvad och trofast följde tuppens minsta steg. Här
en bild på henne i redet:

Men
sur blev hon – och här pratar vi verkligen sur – när hon då och då lämnade
redet för att äta lite, burrade hon upp sig som en liten boll och med små
hetsiga ljud jagade hon bort ALLT som råkade finnas i vägen. Och kycklingarna
från första kullen i april (läs eventuellt inlägget: Första kullen med
kycklingar!) har väldigt stor respekt för henne. Här myser de nu 4 månader
gamla kycklingarna under boken i trädgården:

Men
vägen fram till kycklingarna var lite krokig. Joline låg nämligen på ett rede
på en hylla 60 cm över marken. Och oroliga bonden (alltså jag) fick för mig att
jag efter 2 veckors ruvning skulle sätta upp en bräda framför hyllan så att
kycklingarna inte så lätt skulle ramla över kanten och inte kunna ta sig
tillbaka inunder mammans värma kropp – vilket skulle kunna innebära döden för
en liten nykläckt kyckling.

Så när
Joline hade lämnat redet för att äta satte jag upp den smala brädan. Men brädan
förvirrade Joline, som istället la sig på ett helt annat rede. Brädan fick
därför såklart tas bort igen och jag fick flera gånger visa tillbaka den
väldigt sura och hackande hönan till hennes ägg. Ibland ska vi människor helt
enkelt inte lägga oss i så mycket!

Ungefär
halvvägs genom ruvningen lyste jag dessutom äggen med en ficklampa och såg att
4 av dem inte hade utvecklats. Dessa togs bort så att de inte skulle ruttna och
spricka, och kvar var alltså 7 ägg.

Och av
äggen kläcktes 7 underbara duniga kycklingar fram: 1 ljusgul, en värmare gul
med svarta fläcker, en orange med svarta fläcker, 3 gråa och 1 brun.

Denna
gång slapp jag med andra ord att gå runt med ägg i behån 🙂 (se inlägget:
Första kullen med kycklingar!). Och medan Joline låg på de kläckande äggen satte
jag försiktigt och tyst upp brädan framför hyllan. Här har hon och kycklingarna
nu en egen liten privat vrå, där de får mat och vatten. Samtidigt ramlar inte
kycklingarna över kanten, men Joline kan ta sig ner om hon vill.

Och
jag måste erkänna att jag är en MYCKET stolt hönsägare, där 2 av mina 3 fina
vuxna Hedemorahönor nu har ruvat fram kycklingar. Enligt statistik från genbanken
har rasen en genomsnittlig ruvbenägenhet på 31 % – medan den alltså i min flock
än så länge är på 66 % (= 2 av 3 hönor). De 4 individer jag hämtade i februari
(se inlägget: Hönsens ankomst) har nu blivit till 22 individer, och jag väljer
att tolka det som att hönsen mår så bra här på Genevad Nygård att de gärna
utökar flocken – det är jättekul att vara bonde!

Jag
har tidigare hyllat olika sorters ogräs (i inläggen: Ogräsfrön till oss och
hönsen, Svinmållan äter vi upp!, Nässelsoppa, Kirskålspesto och Stekt lax med
nässelsås) – och det ligger flera recept på både mat och gödsel av ogräs på
hemsidan.

Men nu
är det dags att hedra blasten på flera rotsaker/ lökar som ofta glöms bort som
föda. I vår gårdsbutik säljs flera av grönsakerna med blasten kvar, och det är
inte bara ett tecken på att de är nyskördade – blasten går i flera fall att äta!
Fast för att undvika bekämpningsmedel rekommenderar jag dock att bara äta
blasten från ekologiskt odlade grönsaker som våra grönsaker är.

Den
gröna blasten av både vitlök och vanlig lök kan klippas ned i sallad, i
omeletten, och så vidare, fast använd inte för mycket av den medan löken står i
jorden – då blasten behövs för att löken ska utvecklas bra. Blasten har en
mildare smak än själva löken.

Blasten
av nyskördade (ekologiska) morötter är ganska mild och har många
användningsmöjligheter:

Den kan hackas ned i vanlig sallad, i potatissalladen, i/på omeletten eller stekas ihop med förslagsvis bönor, eller ensam och smaksättas med till exempel vitlök.

Också
rödbetsblasten (som är släkt med mangold) går att äta, även om man inte ser den
så ofta i butikerna som man ser morotsblast.

Här på Genevad Nygård äter vi den
ofta hackat och stekt med vitlök och citronsaft som en ljummen sallad – och om
man vill lyxa till det kan man ha i exempelvis fetaost eller annan god ost (se
receptet på hemsidan). En kund i gårdsbutiken berättade att hon hade stekt den
med lite vinäger och serverade den med hackade nötter och fetaost ihop med
pasta – mums! Var dock uppmärksam på att rödbetsblast innehåller ganska mycket nitrater
varför man inte bör ge den till barn under 1 år.

Så rata inte blasten nästa gång du köper färska grönsaker – utan ät upp
den; då är du med att minska matspillet OCH du får dessutom mer mat för
pengarna! Vissa påstår till och med att blasten har högre näringsvärde än
exempelvis rötterna!

Men kom ihåg att om du inte äter upp grönsakerna samma
dag du köper dem, klipp då av blasten och förvara den i en plastpåse för sig så
att den inte drar ur saften och kraften av grönsakerna. Smaklig måltid!

Förra
fredagen (25 juli 2014) hämtade jag 2 stycken underbart fina och urgulliga
kattungar från bikurskamraterna Ulrika och Magnus.

Katterna
(Flisa & Molly) är uppfödda som typiska stallkatter vilket vill säga att de
och deras mamma har haft ett stall på en gård som bas hela deras liv. De har
sprungit fritt ute, men aldrig varit inne i ett vanligt bostadshus och mamman
har inte blivit gosat med särskild mycket heller. Men när Ulrika och Magnus
hörde att jag var VÄLDIGT intresserad av att skaffa några katter för att minska
trycket av möss och råttor på vår gård, erbjöd de att spara 2 honkattungar
denna säsong till mig.

Fulla
av förväntan körde maken och jag till Varberg för att hämta de nya invånarna
till Genevad Nygård, och med oss hem fick vi de gulligaste små knyten som nu är
drygt 12 veckor gamla.

Hos
oss blir katterna inte stallkatter – utan butikskatter – då de kommer husera i gårdsbutiken
fast de kommer såklart kunna springa fritt ute så mycket de vill.

Katterna
kommer med andra ord INTE att vistas inne i vårt boningshus, men vi ska försöka
få dem så tama att de kan hanteras om det behövs.

De
första dagarna hölls kattungarna i hönsburen inne i gårdsbutiken (se eventuellt
inlägget: Första kullen med kycklingar!) dels så att de inte skulle springa
bort, utan börjar fatta att detta är deras nya hem och att det är vi som
levererar maten. Dels så att vi kunde ge dem en maskkur innan de släpptes fria
och därmed skulle bli svåra att få tag på här i början (på bilden syns bara en liten del av buren!).

Men än
så länge verkar de trivas jättebra!

Nästa
steg är nu att vänja kattungarna vid barnen (som såklart är ÖVERLYCKLIGA över
katterna – den vanligtvis VÄLDIGT återhållsamma sonen gav dom till och med sin
gosedjursråtta som leksak) – fast det blir nog inget problem, då katterna är
både kontaktsökande och leksugna.

Dock
ska vi vänja hönsen vid att det plötsligt finns 2 stycken pälsade nyfikna
knyten, som också ska bo på vår gård. Katterna är vana vid frigående höns från
sin första tid hos Ulrika & Magnus, men våra frigående höns är INTE vana
vid att vi inte bara husar rovdjur – utan till och med utfodrar dom OCH är
snälla mot dom – så det är liiite kris bland hönsen än så länge.

Men
allt som allt är det en väldigt bra känsla att ha anskaffat så gulliga gnagarjagare så att vi förhoppningsvis aldrig behöver använder gifter i
kampen mot gnagarna här på vår ekologiska gård! Och besökare till Genevad Nygård
uppmanas att köra försiktigt OCH hålla eventuella hundar kopplade, då vi nu har både frigående höns och kattungar!