Genevad Nygårds blogg

Eftersom
det inte finns någon jordkällare här på Genevad Nygård har jag varit tvungen
att tänka ut en annan lösning för vinterförvaring av de egenodlade
rotfrukterna.

Jag
övervägde att köpa en gjuten jordkällare och därmed få en ”riktig”, men
bestämde att istället försöka använda mig av det som finns på gården redan. Och
efter att ha tömt och rensat en gödselränna i gamla grisstallet för gammal
gödsel (se inlägget: Ny och gammal gödsel) insåg jag rännans potential som
förvaringsutrymme.

Gödselrännorna
är murade och 85 cm djupa (varav minst 50 er under marknivå) varför jag hoppas
de är frostfria på vintern.

Först
skulle rännans armerade betong (tunga!) galler avlägsnas. För att hålla på
plusgraderna i rännan snickrade jag sedan ihop ett isolerat tak till den (som
då blev en del av golvet i stallet) bestående av träbrädor med 8 cm halm
emellan:

I
rännan gör jag 4 isolerade luckor så att jag kan hoppa ned i rännan och få upp
rotfrukterna:

Första
del är nu klar och de första rotfrukterna förvaras nu där i trälådor som också
fanns på gården, när vi köpte den. Jag har koll temperaturen i de olika delarna
av rännan med en ute-/ innetermometer som visar värmegraden i både rännan och
stallet:

I
rännorna förvarar jag inte bara grönsaker vi och djuren ska äta under vintern
och våren, jag förvarar dessutom de gröna (och därmed oätliga) potatisar jag
kommer använda som utsäde nästa år (se inlägget: Att skörda eget utsäde).

Men de
olika grönsakerna (potatis, jordärtskockor, haverrot, morötter, palsternacka,
persiljerot och rödbetor) har olika krav på sin långtidsförvaring:

Potatisen
är frostkänslig varför den ska skördas innan de hårda frostnätterna kickar in. Potatisen
trivs bra vid en temperatur på runt 4 grader i en luftigt och lagom fuktigt
miljö, och för att minska risken för mögelangrepp har torkats luftigt i minst 1
vecka innan den kom ner i trälådorna i rännan. Det fick plats med 2 trälådor på
varandra i rännorna:

Jordärtskockorna
och haverrötterna är frosthärdiga och kan därför skördas ända fram till tjälen
går i jorden. Resten kan skördas på våren, innan de börjar gro.
Jordärtskockorna är mer känsliga för uttorkning än potatisen, varför jag i år
testar att förvara dem i rännan i plastkrukor/-hinkar med jord.

De
övriga rotfrukterna (morötter, palsternacka, persiljerot och rödbetor) tål alla
frost, fast av dem är rödbetorna mest känsliga varför de ska skördas först.
Dessa rotfrukter trivs bäst vid förvaring i hög luftfuktighet och en låg
temperatur på runt 0-1 grader. Jag testar två olika förvaringsmetoder för att
se vilken som bäst bevarar spänstigheten i dem dock utan att de möglar: Vissa
packas i plastpåsar medan andra packas i sand i hinkar.

Så
istället för jordkällare vinterförvarar vi alltså nu rotfrukterna i de förre
detta gödselrännorna. Det ska bli spännande att se om rännorna håller
temperaturen på plus hela vintern och en lagom luftfuktighet samt hur länge vi
kan leva på de underbara egna, ekologiskt odlade grönsakerna!

Eftersom
fall av fågelinfluensa (H5N8) har påträffats i Holland, Storbritannien och
Tyskland höjde Jordbruksverket tisdag skyddsnivån för de svenska
fjäderfäbesättningarna, och kräver att ALLA fjäderfä ska hållas inomhus eller
inhägnade. Även mina, annars HELT frigående, Hedemorahöns och de gula ankorna.

Och
även om det inte känns kul alls var det inget problem att stänga in ankorna, då
deras nattboning redan är en helt stängd bur med badkar och allt (se inlägget:
Ankornas ankomst).

För
att de dock inte ska få det för mörkt i ladan är porten öppen hela dagen.

Fast
med hönsen kändes det värre, då deras hönshus var ganska mörkt efter en rovfågel
gick igenom ena fönstret och det därför fanns en bräda fram för detta
fönster (se inlägget: Första rovdjursattacken).

För
att ge dem mer ljus försökte jag därför att byta ut det trasiga fönstret med
ett annat fönster i ladan – fast fönsterna gick såklart inte alls att bara byta
ut sådär. De passade nämligen bara där de satt från början och gick inte att
stänga på sina nya platser alls.

Jag
fick därför sätta tillbaka fönsterna på sina platser och hitta en annan
lösning.

Jag
bestämde att istället göra en läm till öppningen i gallerdörren (se inlägget:
Gallerdörr till hönsens hus) som gör att inga fåglar kan ta sig in och hönsen
inte kan ta sig ut.

På så
sätt kan jag ha porten till hönshuset öppen hela dagarna, fast ha stängd
gallerdörren, och därmed ge hönsen ljus hela dagarna.

Det
känns verkligen inte kul alls att stänga in djuren! Men för att hönsen inte ska
ha för tråkigt hela dagarna inomhus ger jag dem halva äpplen, hela majskolvar
samt torkade nässlor och svinmålla som de kan sysselsätta sig med under
instängningstiden. Samtidigt håller vi alla tummar för att inga svenska besättningar
drabbas och att Jordbruksverket kan sänka skyddsnivån snart så hönsen och
ankorna kan komma ut i friheten och jag igen kan ha sällskap av mina underbara,
sociala insekt- och snigelätare! Här en
bild på några av årets unghöns med mig ute på åkern för några veckor sedan:

Jag måste
skriva en liten hyllning till brännässlan (Urtica dioica). Igår skördade
jag ännu en omgång (kanske den sista?) av nässlor för i år. Jag upptäckte
nämligen att på de ställen där jag tidigare i år hade slått ner nässlorna fanns
det nu fina och väldigt gröna toppskott.

Det
känns lite lyxigt att kunna skörda nässlor i mitten på november och jag såg
till att göra en väldigt god sås på dem som vi åt till stekt lax och egna kokta
potatisar (se receptet på såsen på hemsidan).

Vi har
hela partier med nässlor på vår gård och har skördat av dem många gånger
senaste året. De har flera gånger används till jättenyttig sås och soppa åt oss
själva, väldigt bra gödsel i form av nässelvatten till odlingarna, jag har till
och med torkat nässlor som hönsen ska få som supernyttig grönfoder under
vintern (se inlägget: Första skörden av hönsens vintergrönt i hus) OCH har
samlat ihop nässelfrön till oss och hönsen (se inlägget: Ogräsfrön till oss och
hönsen).

Vi
skördade nässlorna första gången i början på mars vilket betyder att vi har
skördat dem i 8,5 månader nu. Detta gör dem till den grödan jag har skördat
över längst tid på vår gård i år. Och helt utan annan insats från mig utom
själva skördandet i sig (ingen bearbetning av jorden, ingen sådd och ingen rensning
av ogräs) – visst är naturen underbar!

Nu i
veckan skördade jag och barnen de sista höstäpplena från trädgården.

När vi
flyttade till Genevad Nygård för lite drygt 1 år sedan fanns det redan 3 gamla,
och ganska medtagna äppelträd. 2 av dessa är typiska sommaräpplen som mognar i
augusti, medan det sista alltså är ett höstäpple. Första sommaren och hösten vi
var på Nygård hann vi inte skörda sommaräpplena på grund av flytten till gården
samtidigt som att vi blev totalt överrumplade av stormen Simone som gick in
över Halland 27-28 oktober 2013. Simone ruskade inte bara av alla äpplena av höstträdet,
hon rev dessutom av delar av taken på alla våra byggnader.

När
det började regna in i våra hus var det därför inte de förlorade äpplena vi
grät över den hösten…

I år
var det inte flytten som hindrade oss från att skörda sommaräpplena. Däremot försvann
högsommaren med alla marknader som slet i mig för att jag skulle sälja våra
fina grönsaker där. Nästan varje dag tänkte jag, att jag borde börja plocka de
fina sommaräpplen, fast plötsligt en dag i slutet på augusti låg de på marken.
För att inte alla skulle gå förlorade samlade ihop jag de finaste och fryste in
dem:

Om
inte annat kan de ges till hönsen eller de grisar jag hoppas på att skaffa till
våren.

Men i
år har inga stormar härjat än, så vi har över flera omgångar kunna skörda de
fina och talrika höstäpplena. Dessa förvaras i det kallaste, samt frost- och
mössfria utrymmet i bostadshuset: bastun:

För
att få äpplena att hålla så länge som möjligt ser vi till att de har kvar
stjälken och att de förvaras svalt. Hanteringen av äpplena har dessutom varit
väldigt varsam då minsta stöden försämrar hållbarheten. De ligger luftigt och
jag kollar till dem ofta och sorterar de bort som börjar bli dåliga så
mögelsvamparna inte förs över till andra äpplen.

Vi har
redan ätit äpplekaka flera gånger och jag har börjat göra viltjäst av äpplen
också. Dessutom testade jag att göra torkade äppelringar (se recept på både
jäst och äppelringar på hemsidan), med och utan kanel – naturens eget godis:
underbart gott!!!

Nästa
år är målet att hinna skörda från alla gårdens gamla äppelträd – medan jag
samtidigt skötar om de 3 unga äppelträd jag ympade under trädgårdsmästarutbildningen
på Gunnebo Slott och som nu har planterat på olika platser i trädgården. Så
förhoppningsvis har vi alltså snart 6 bärande äppelträd – det ska bli kul med
flera olika äppelsorter på vår gård!

En
dröm för mig har länge varit att bli självförsörjande med glutenfritt mjöl, och
genom att få hem min nya bordskvarn har jag kommit steget närmare.

Kvarnen
är en kombinerad mjölkvarn och flingpress – en självhushållares dröm – så nu
ska jag kunna båda mala mjöl och pressa flingor. En positiv bieffekt av nymalt
mjöl är att mjölet har kvar alla fleromättade fettsyror och vitaminer – det
blir därmed mer hälsosamt att äta bröd gjort av färskmalen säd. Och jag senaste
veckan har jag använd den för att göra majsmjöl för 4 av de bröden jag bakar åt
oss: Danskt rågbröd, Frukostfrallor, ett Levainbröd gjort på hemgjort jäst samt
frallor för soppa.

Majskorna
från den underbart vackra ”Painted Mountain” (se inlägget: Världens finaste
mjölmajs) ger ett jättefint och lätt
rosafärgat mjöl!

Mjölet
ger bröden en lila ton (frallorna på bilden nedan brukar vara helgula):

Barnen
var lite skeptiska till bröden till en början – fast de smakade bättre än
vanligt, så sonen åt hur många frallor som helst. Själv tyckte jag att bröden
smakade färskare och med fler nyanser än när man bakar med vanlig (gammal) mjöl
– och jag har redan börjat fantisera om vilka fler naturligt glutenfria
sädesslag jag ska odla på min åker. Jag måste absolut testa nakenhavre nästa
år!

I
söndags åt vi för första gången en av våra egna frigående Hedemora-kycklingar –
närmare bestämt en av de tupparna som kläcktes i maj i år.

Lördag
slaktade jag nämligen 3 tuppar från denna kullen. Senaste tiden har hönsflocken
varit präglat av en ökat obalans genom att de hormonstinta tonårstupparna var
efter hönorna HELA tiden. De bogstavligen taget våldtog dem flera gånger om
dagen. Jag tror också att trycket från tupparna var med att bidra till att
unghönorna började sova i ett träd utomhus (se inlägget: 3 hönor tagna). Efter
rovdjursattacken bestod unghönsgruppen av 4 tuppar och 4 hönor och det var
därför dags att ta bort några av tupparna! Jag varnar för bilder på slakten och
döda tuppar nedan.

Innan slakten
av de egna tupparna deltog jag i en slaktkurs anordnat av Svenska
Lanthönsklubben (SLK). Här lärde vi oss slakta höns och ankor med både yxa och
kniv. Sedan skållade vi dem, plockade dem och tog ut inälvorna (nedan en bild
på plockningen):

Allt
som allt en jättebra och matnyttig kurs!

Såhär
gick slakten för sig hos oss:

1: På
kvällen innan slakten, när hönsen hade gått och lagt sig för natten, satte jag
försiktigt in tupparna som skulle slaktas i en låda:

2: Tidigt
på morgonen, medan det fortfarande var mörkt ute bedövade jag tupparna genom
att slå dem hårt i bakhuvudet (en i taget såklart). Eftersom jag inte är yxvan
och sannolikt skulle skada både tupparna och mig själv med yxan skar jag därefter
huvudpulsådrorna i halsen över med en kniv och lät dem blöda ut ned i en hink.

3:
Härefter skållade jag tupparna i 55-65 grader varmt vatten:

och
plockade av fjädrarna:

4: När
kroppen var torr sveds fjunen av med en gasbrännare.

5:
Huvud, hals och fötter avlägsnas och inälvorna togs ur. Av dessa sparas kam,
hals, fötter, hjärta, muskelmage och lever för oss:

–
medan resten gavs till katterna.

6: Slaktkropparna
tvättades av och förvarades i kylen till nästa dag, där den antingen tillagades
eller frystes in.

Plockade
och uttagna vägde de drygt 6 månader gamla Hedemora-tupparna ungefär 1200 gram.

Och
hur var det då att slakta och äta en egen, garanterat ekologiskt och helt
frigående tupp?

Med
risk för att låta kallhjärtat var slakten i sig inte jättesvår. Detta beror nog
delvist på att jag redan från det att vi skaffade höns har haft som mål att
skulle slakta och äta vissa av dem. Dessutom hade vi, sedan länge, bestämt
vilken av de unga tupparna vi ville ha kvar – och jag hade därför också i
hantering av tupparna tanke på att vissa av dem en dag skulle slaktas.

Det
pirriga var att ville ha det överstökat så snabbt och smärtfritt för tupparna som
möjligt. Och liiite läskigt var det att tänka på att jag bogstavligen stod med
deras liv i händerna. Ett plåster på såret var att veta att våra tuppar har
haft VÄLDIGT mycket bättre än industrihönsen som blir till den kyckling som går
att köpa i kyldisken i snabbköpet. Våra har ruvats fram på naturligt sätt, levt
med och skyddats av en jättebra mammahöna, varit helt frigående på vår stora
gård och de hann till och med bli sexuellt aktiva. Dessutom har de bara har
ätit insekter de själva har hittat, rester från vårt (ekologiska) kök samt
ekologiskt säd.

Om det
sista (att vi vet hur de har haft det och vad de har ätit) spelade in i smaken
är sannolikt – för den egna tuppen var hur god som helst!!! Jag stekte den i
ugnen ihop med ugnsstekta klyftpotatisar och rotfrukter – av egen skörd,
såklart! Därmed var hela måltiden gjort av råvaror från vår egen gård – kul!
Köttet var lite kompaktare – nästan matigare – än de industrikycklingar som går
att köpa i butikerna, och gav en större mättnad och låren var mörka i köttet –
nästan som villkött.

Av de
övriga sparade delarna från tupparna fryste jag in deras hjärtan och levern,
medan jag kokade buljong på halsar och fötter samt ska testa att steka kammarna
och göra en gryta på muskelmagarna. För jag vill såklart ta tillvara på så
mycket som möjligt från dessa präktiga djur!

Vi har
ätit enbart egna grönsaker sedan juni i år och nu har vi alltså kommit ett steg
närmare att också bli självförsörjande med kött – underbart!

När vi
första dagen i höstlovet (måndag) åkte till Laholm för att titta på glasögon
till minstingen såg vi att hantverkare höll på att bytas fönster i sonens landsbyskola.
De gamla 2-glasfönstren stod oskadda i en container:

Så på
vägen hem från optikern var jag såklart tvungen (självhushållare och tillika dansk som jag är…) att gå in och titta på dem. Vissa var ganska ruttna i
ramarna – fast de flesta så bara ut att behöva målas om. Så jag frågade
hantverkarna om jag fick ta dem för att bygga ett växthus av dem – och det fick
jag! Innan jag började ta dem pratade jag såklart med personalen på skolan, som också
gav grönt ljus.

Då var
det bara att hämta släpet och börja lasta in fönsterna!

För att sprida ut jobbet över flera dagar har jag hämtat några stycken
varje dag i lovet. Än så länge har vi hämtat hem 44 fönster – och fler ska det
bli!

Nästa steg (när jag hinner med det) är att renovera dem
– och sedan börja skissa på det blivande växthuset. Planerna är att det ska
byggas utanpå stallets södersida:

– fast
mycket måste röjas först och gödselbrunnen ska också bort – så det lär inte bli
i år.

Det är
dock en härlig känsla att faktiskt ha tagit första steget mot ett eget växthus
– nu har vi åtminstone fönsterna! Och det känns dessutom bra att ha ”räddat”
dessa fina gamla fönster från soptippen – återvinning på högsta nivå – för varför
köpa nytt om man kan renovera och återanvända?

Samtidigt
var det en fin bekräftelse på (inte minst för barnen) att om man vågar fråga,
då kanske man får ett ja!

Ännu
ett lugnt och rehabiliterande pill-arbete (se inlägget: Världens finaste
mjölmajs) efter blodproppen (se inlägget: När kroppen säger STOPP!) har varit
att skörda en massa frön att ha till utsäde nästa år.

Genom
att bli (delvist) självförsörjande med vårt eget utsäde, sparar vi inte bara pengar,
vi vet dessutom exakt hur grönsakerna har odlats, vi får inte in okända
sjukdomar i odlingarna och fram för allt är vi 100 procent säkra på att fröna
inte är betade. Ibland betas fröna nämligen med gifter för att undvika att de
ska mögla i jorden när de planteras. Men behandlingen (gifterna) är VÄLDIGT
dålig för både fåglar och insekter. Jag såg exempelvis en film om hur många bin
dricker daggen som samlas på de späda majsplantorna och därmed blir förgiftade
om majsfröna är betade – INTE bra!!! Så när jag köper frön ser jag alltid till
att köpa obetade!

När
man tar frön till eget utsäde kan det vara bra att ha koll på moderplantans
genetik. Detta låter mer krångligt än det är, och handlar mest om att det är
bäst att ta frön från plantor som inte är hybrider. Inom växtvärlden kallar man
dessa för F1-hybrider. Hybriderna tas fram för att få väldigt specifika
egenskaper – fast om man sedan sår frön från dessa (exempelvis en köpt tomat
från supermarknaden), kommer man aldrig få samma frukt/ grönsak som man tog
fröna från.

Vissa
fröfirmor är väldigt bra på att skriva om fröna är hybrider och om det står ett
F1 på fröpåsen då är det en hybrid. När man väljer frön som inte är hybrider,
kan man sedan samla egna frön från grönsakerna man har odlat och veta exakt vad
man får nästa år också.

Dessutom
ska man tänka på att ta frön från mogna och friska grönsaker. Då har fröna
utvecklats bra och man för inte över sjukdomar till kommande plantor.

De
flesta av fröna skördas enkelt, torkas och förvaras sedan mörkt, torrt och
svalt till nästa vår.

Denna
enorma sommarsquash (Cocozelle) på drygt 3,6 kg.:

gav exempelvis
mer än 200 väldigt fina frön:

Utöver
squashen har jag än så länge skördat paprikafrön (Ferenc Tender), chili (flera
sorter), majs (Painted Mountain), en annan sommarsquash (Tondo chiaro di Nizza),
Nakenfröpumpa (Retzer Gold), solros (Tiger Eye), buskkrasse (Kaleidoscope) och
massor av ringblomma. Jag har också låtit några rödbetor, palsternacka och
salladshuvuden gå i blom, så nu inväntar jag att fröna från dessa blir klara
för skörd.

Dessutom
är en rad tomatfrön på gång, fast i år testar jag ett annorlunda sätt att
skörda fröna på. Tomatfröna har ju en liten hinna runt fröet som kan verka
grohämmande. Därför har jag i år skördat fröna ned i märkta glasburkar som
fyllds med vatten:

Efter
ungefär 5 dagar har hinnan runt fröna löst upp sig och det har bildats ett lager
med mögel i översta skiktet. Detta lager kan nu slängas, fröna sköljas och läggas
sedan på tork. När de har torkats förvaras de som mina andra frön: mörkt, torrt
och svalt i papperspåsar med årtal och sortnamn på.

Slutligen
kommer jag spara alla gröna potatisar som inte går att äta, men som fungerar
utmärkt som utsädespotatisar. Också jordärtskocka ska sparas så jag kan sätta
fler nästa år.

Liiite
konstigt är det dock hur man såhär på hösten – efter en VÄLDIGT lång och intensiv
säsong – nästan längtar efter våren, så man kan börja så igen…